Aftonbladet – 6 september 1858, sida 3

Herre Gud, hvad baronen ser liten ut i bredd med doktorn! Hvilken ståtlig och ädel hållning, hvilken präktig panna och hvilka ögon sedan, fulla af förstånd och känsla! Förr såg baronen helt olika ut, men nu förefaller han riktigt obetydlig. En halftimma derefter inträdde professorskan med stolt hållning, högburet hufvud och frasande i svart siden från topp till tå. Albertine kom efter, också iklädd en elegant svart sidenrock, hopfästad öfver bröstet med en dyrbar nål. När de trädde in, föllo Albertines ögon på doktorn; en rosensky drog öfver hennes kinder och ett förtjusande leende besvarade den blick doktorn fästade på henne. Detta leende sade tusen gånger mera än den mest förbindliga helsning, emedan det tolkade hennes hjertas känslor och den tillfredsställelse hon erfor af att återse den hon älskade. Hvarken doktorns blick eller Albertines småleende undföllo baronen. Professorskan helsade nu efter alla konvenansens reglor sin bror, svägerska och hans barn; derefter fästade hon ögonen på den unge elegante doktorn, och majoren presenterade honom med ett leende, fullt af ironi. Min syster, professorskan Krug. (Majoren utelemnade alltid det der vigtiga von, som professorskan ansåg dyrbarare än allt annat). Doktor Bergströml!, ; Professorskans läppar sammanpressades, hennes ögon sköto skarpa blixtar och hennes kinder antogo en högre färg vid det majoren uttalade doktorns namn. Den unge läkaren bugade sig vördnadsfullt, men utan all krypande ödmjukhet. Professorskan besvarade hans bugning med en knappt märkbar böjning på hufvudet; hvarefter hon på brodern slungade en ursinnig blick samt styfvare och rakare än vanligt styrde af in i förmaket, dei hon majestätiskt tog plats i soffan. Unde