Aftonbladet – 4 september 1858, sida 3

urfolkets ömtåliga språköra — allt detta var för sin tid högst nybtiga krafter, verkande till språkets utbildande och, riktande med ursprungligen felande ljud (språket i sin början hade förmodligen ej andra vokaler än de korta a, i, uy; liksom den förut afhandlade sammadäsättnings(böjnings-) förmågan hade till bestämmelse; att skapa ord. — I språkligt, som i andra, hänseenden, måste man dock skilja mellan förhållandena i den tid, som var, och i den tid, som är. Den riktning, som genomgick ett förflutet tidehvarf var då en välgörande, äfven om den gick något för långt — såsom allt menskligt sväfvar mellan ytterligheter — men sedan en id, en sinnesriktning, en tanke uträttat hvad den skulle uträtta, och fört menniskoslägtet det steg framåt, som den hade i uppdrag attigöra, så upphör dess giltighet, och nya krafter, nya; ider, får i uppdrag att fortsätta verket. i nya riktningar. Ära dock åt de gamla ideerna! Ty utan att de hade verkat hvad de verkade, hade den nyare utvecklingen ej funnit för sig det material, som gjorde den möjlig. Ja, må man derföre tacksamt erkänna de gamla idternas riktighet och välgörande verkan för sin tid, och må bistorieforskaren utreda det förflutnas inre beskaffenhet, och det lefvande sambandet mellan förr och nu. — allt detta är rätt, är nyttigt; men skadlig blir denna kärlek tilldet gamla om den urartar till försök att föra det nuvarande tillbaks till det förflutna. Dock, sådana försök är visserligen skadliga till sin afsigt; men de är i verkligheten ganska oskadliga — ty all tillbakagång är omöjlig! Då jag tälade om substantivet kom jag att förbise en fråga, som anon. ställer till mig, neml. hvad jag säger om det allmänna bruket att skrifva: ntyger, viner, förskötter, förråder, priser m. mo i st. f.: flera tyg, vin, prisj 0. s. V. Substantiyet i Svenskan kan ej utmärka pluralis i obestämd förm genom ett serskildt bi-ord såsom t. ex. i Fransyskan: un homme des hommes; således är det öfveilemnadt åt substantivet sjelft i denna ställning att utmärka om det är fråga om ett eller flera. — Under ett sådant förhållande kan jag ej annat än anse för den solklaraste vinst, att substantiver, som bitfills ej haft serskild pluralis, får sådan. — Visserligen är vanligen adjektivet tillstädes och ut märker plur. och hindrar således missförstånd (?) att uppstå. Detta är dock ej alltid att räkna på, och i alla fall är... det gifvet, att uppdraget att utmärka sing. och plur., der det ej kan ske genom artikel, mera tillhör, substantivet än adjektivet. — Dessa nyå pluraler kan således visserligen strida mot traditignen inom vårt språk, hvilken för neutrer älskar sing; lika med plur. men stora klasser af neutrer. har. dock redan förut, och oåterkalleligt, fått plural. t. ex. de på e och de på eri (minne, bageri), så att traditionen ej är orubbad. Och i aila händelser kan en sak allt för väl vara förkastlig från den traditioneld ståndpunkten, utan att derföre vara det från den praktiska nyttans. — Än mindre kan dessa pluraler sägas strida mot förnuft och tankelagar, så vida man ej vill i teorien utdömma all plural för substantiver.. Mot en sådan sats skulle jag visserligen — alltid i teorien! — ingenting ha att anmärka neml. med det förbehåll, att man då tillika förutsatte en obestämd artikel för pluralis. — Då likväl nu ingen sådan finns, och de andra substantiverna har obestämd plur. — så hvarför skulle ej neutrer på konsonant kunna ha en sådan? En grammatisk regel — neutrer på konsonant har sing, lika med plur. — får derigenom något flera undantag än förut. Men hvad -hje:per det — här liksom alltid! — att en regel får stå orubbad i grammatikan, då den är rubbad i det lefvande språket? Löjligt skulle det deremot 1åtå om man ville gå utvecklingen i förväg, och tillskapa obestämda pluraler af neutrer, som ännu ej fått, och kanske aldrig får sådan... Må man blott följa det lefvande språket der det stadgat sig till allmänt bruk! I fråga om hvad som kar varit väger ett vetenskapligt bevis mer än hundra tusen förmodanden; men i fråga om hvad som har rättighet att nu rara, der afgör det mångdubbelt öfvervägande flertalet. Är sådant flertal ej för handen då bör saken förklaras oafgjord. Ett lefvande språk kan ej i hvärje småsak vara stenhårdt bestämdt. Jag anmärkte att 5:te deklinationens neutrer numera i talspråket har sin bestämda plural på ena i st. f. på -ön såsom i skriftspråket t. ex. husena, bordena, ej husen, borden. Detta vill Anon, förklara derigenom, att de skulle först fått den nämda nya obestämda pluralen på -er, och, i följd deraf, den bestämda pluralen på rnxa, liksom de öfriga af 3:die dekl.; men derefter skulle r bortfallit, xemedan man dock hade en dunkel känsla af att det icke så ärligt kommit dit. Liksom t. ex. ordet vän af 3:die dekl. har vänner; vännerna, så skulle således t. ex. hus, först fått huser, huserna; deretter skulle r bortfallit, så att det blifvit. husera; men olyckan är dock den, att huser och Iuserna aldrig funnits till annat än i Anon:s föreställning... — Det andrä förklarings-sättet, som Anon. arför torde knappast: heller vara det fullkomligt rätta, neml. då han säger, att tillkomsten af bestämda pluralen på -ena för neutrerna af 5:te dekl. måhända också kan förklaras af lusten att få likhet med bestämda pluralen afiöfriga ord af samma dokl. neml maskulinerna på -are; så att liksom det heter en lärare, lera lärare; lärarna, så har det blifvit ett hus, flera hus, husenå.-Denna förklaring möter många svårigheter. -Omöjligt vore visst ej att en afledd klass af ord, de på are, kunnat :föreskrifva lag för de gamla enstafviga irsprungliga neutrerna, men eget vore det dock, i synnerhet som dessa två klasser af ord har litet eller ntet gemensamt; ty att lärare och de andra på re har sing; lika med plur., och derför räknas till ):te dekl;, torde endast kunna anses såsom en yttre illfällighet föranledd af ordets längd, som ej uppnanade till-bildande eller bibehållande af en ytterigare plural-ändelse (domarar, skiparar Sv. Spr. IL. I. s. 338: Deremot gör ordenas på -are beskafenhet af jemförelsevis yngre bildningar, samt deras naskulina kön, dem nästan till motsatser af de ål lerdomliga, fast slutna, enstafviga neutrerna på kon;onant. Dessa sednare står deremot i ett långt närnare förhållande till en annan klass af neutrer neml. le med -e atbildade. Formen Ausena bildades derföre måhända inärmaste hand; för att få likhet med minnena och öfriga reutrer på. -e: Dessa hade neml fordom äfvenleles plur. (homin. och cccns) lika med sing. i obestämd orm t. ex..singularis rike; pluralis rike, liksom nu it hus, flerashus. Den bestämda pluralen var då risen, liksom: nu husen. — Men sedermera öfvergick ormen riken till betydelsen af obestämd plural, och ordrade derefter ny bestämd form rikena. Att den estämda pluralen husen ej skulle kunna uppehålla sig not sammanställningen af den obestämda pluralen iken och den bestämda pluralen rikena synes mig lätt egripligt. — Att formen husen dervid försvann (ur alspråket) och ej qvarstod såsom. obestäxnd plural likom minnen;riken var måhända äfven naturligt nog; y hus, och dess gelikar, slutar på konsonant. -Plualen (den pbestämda) skulle då bildats medelst tilägg af -en; hus-en, ej af -n såsom vid ögo-n, jerta-n, bo, riken. Der var således ej längre ana-. ogi. — Så skulle saken kanske kunna förklaras stycke ör stycke; men den allmänna och enkla förklaringen f alla de spridda företeelserna skulle jag vilja upptälla sålunda, att talspråket vill ha -na till. betämningsändelse i pluralis för alla substantiver, och