Aftonbladet – 3 september 1858, sida 3

) Låsgräset —Botrychium Lunaria fam. Ophioglossec -— fär och har varit en svartkonstens blomma, ett förment kommunismens redskap, en skatt för tjufvar Toch skälmar. Och till allt detta är ingenting annat län de hemlighetsfulla nattliga blixtarne orsak oct skuld. Kring midsommaren — eller enligt mera bestämide eller bestämdt troende, sjelfva midsommarsnatten ocl det gamla midsommaren ändå, ty trollen liksom ry sarne räkna tid efter gamla stilen — synes om nä terna ofvannämda låsört hastigt uppe vid axet Ikring strålad af en liten flammande blixt. Kan nu någor — säger folktron — på händer och fötter ochi hels om midsommarsnatten krypa till örten och gapa on axet, i detsamma det brinner, så får han sedan för all sin tid den makt i munnen, att han med sin an dedrägt kan öppna hvilket lås han behagar, bars han blåser deruti, Detta är erhellertid en ful och syndig svartkonst och är derföre en enda lås frita gen från örtens välde, och det är den lås, till hvil ken S:t Per har nyckeln. Denna tro är i södra Sverge allmänt spridd och kan icke sakna all grund. Maz råkar en och annan som här sett den besynnerliga blixten, ehuru har naturligtvis icke haft tid att gapa om ett sådant flyk tigt tillfälle. — Denna blixt kan icke gerna vara er dikt, då den öfverallt och af alla tillskrifves sa um: ört, hvilken för öfrigt icke företer någonting, sv företrädesvis kan draga en vidskeplig uppmärksamhet åt det hållet. I sammanhang härmed, ehuru oberoende af alla blixtar, vill jag för roskull omnämna en annan, vida mera besynnerlig låsört, hvars vetenskapliga namn blir svårt att bestämma, enär ingen dödlig varelse utom korpen känner hennes växtort eller ens hennes utseende. Den;; som eger denna ört i sitt våld, han behöfver blott hålla henne framför hvad lås han än vill igenom, och det öppnar sig. Men då hon som ofvan sagdt icke är så lätt att skaffa sig, så måste man gå på följande sätt till väga: Man uppsöker i ett träd ett korpbo, hvaruti ungarne ännu finnas qvar, man täpper boets öppning med en sten eller ett stycke trä, man gömmer sig och afvaktar utgången. Korpen kommer slutligen hem med mat åt sina ungar, men finner sig emot förmodan utestängd. Dock vet han råd för det — han lägger maten åsido och flyger utan tvekan åstad åt ett håll, som endast han har reda på. Efter en stund kommer han åter och bär i näbben en ört, och det är låsörten, hvilken han håller framför ingången till boet, som genast öppnar sig, vore han aldrig så väl stängd. Så snart korpen begagnat örten, fäller han henne ned på marken, och då eger den vaktande att taga henne upp och nyttja henne efter bästa förstånd. — ln myoket sentimental soen egde för några dagar sedan rum vid en af burarna i Jardin des Plantes i Paris, och det vid en sådan, der man icke skulle trott att något sentimentalt kunde komma i fråga, nemligen. vid apornas. Under det dessa muntra djur voro i full fart med sina vanliga luftsprång, kom en gammal qvinna, bärande på armen en liten apa, den hon öfverlemnade åt djuryaktaren. Genast då den nykomna apan. .varsnade den stora buren, i hvilken de andra individerna af hennes slägte öfverlemnade sig åt sina putslustiga muntrationer, gaf hon sin hänryckning luft i ett gällt skri, tog ett skutt mot dörren till buren och sökte med åtskilliga otvyctydiga pantomimer tillkännagifva sin ledsnad öfver Att finna den stängd. Vaktaren öppnade dörren, apan störtade in oeh låg ögonblickligen derefter i armare på en vän, som-hade igenkänt hennes röst och, skynlat till hennes möte. Förklaringen på ena scen ir följande: Den lilla nykomna apan lhör icke Jarlin des Plantes; hon gör endast, då och då ett besök som gäst, men eg0s egCutligen af den bekante uftsöglaren Godard, hvilgen hon alltid beledsagar på ans förvägna luftresor, När ballongen nått en viss nöjd, fastbindes apan vid en liten länstol och nedänkes medölst en fallskärm till jorden. Tbörjan var letta experiment alls icke i den lilla apans smak, men å småningom har bon blifvit: van vid den för falkärmen egendomliga vaggande och svängande rörelen samt finner nu mycket behag deri. Också gör won aldrig något motstånd då den gamla qgvindan kommer att rycka henne från kamraterna i Jardin les Plantes, utan följer villigt med, oaktadt hon tyc.es ganska väl veta hvad som förestår henne. Dermot blir vännen, söm alltid med sådan hänryckning nottager henne vid hennes återkomst, ytterst meankolisk, då han ser gumman komma för att !afwemta henne, och vill efter den lilla luftseglarens afigsnande hvarken äta eller dricka, utan sitter ouppörligt och passar på vid dörren, för att genast unna vara till hands då den saknade återkommer. .