Aftonbladet – 1 september 1858, sida 3

sJag skall bjuda till. Är det något vidare hennes nåd befaller. Nej, skicka upp Minna. Störtsjöar af förebråelser strömmade från den så djupt förolämpade fruns läppar öfver den stackars Minna, och först sedan hon sett den unga flickan fullkomligt förödmjukad och ångerfull krypa i stoftet inför sig,låtsade hon låta beveka sig att behålla henne i huset. Vid middagsbordet satt professorskan rak och stel på sin plats, och påminnelserna till mannen, vid hans distraktioner, gjordes med skarpare och hårdare röst än vanligt; Läpparne voro tunnare och mera hoptryckta än eljest. Den blick, hon stund efter annan riktade på sonen, tycktes vilja tränga ända till djupet af hans själ. Middagen var tystare och ledsammare än vanligt. Albertine hade fått en sträng tillrättavisning för oordningen uppe i sitt rum och för det hon en hel qvart öfver den bestämda tiden hade förglömt gig i trädgården. Vår unge häradshöfding hade, då han vågat tilltala fru mamma, äfven erhållit ett hvasst och sårande svar. Ändtligen voro de fyra rätterna förtärda, som professorskan ansåg oundgängliga för hvarje middag, såsom ett ovilkorligt vilkor för upprätthållandet af sin värdighet, och man steg upp ifrån bordet. Hvar och en begaf sig efter middagen upp till sitt rum, ait der på egen hand efter behag förströ sig, medan hasefs Rerrskarinna tog sig sin Vanliga middagshvila, Man samlades sedan i kabinettet för att dricka kaffe och konversera en timma. Efter konversationen gick Albert vanligtvis på sitt rum, och Albertine musicerade en timma. Sedan sutto mor och dotter i tvänne timmar vid sina handarbeten och väntade på visiter, de dagar vi