Aftonbladet – 1 september 1858, sida 3

j Intet svar. Djupt mörker låg utbredt bakom honom. 3 Tessakeho, ropade han högre, då han förmodade, att indianen blifvit något efter, och åter lyssnade han, för att förnimma kamratens svar; — endast djurets aflägsna qvidånde afbröt dödstystnaden, och misslynt kastade han sig för ett ögonblick på venstra sidan, för att gå till råds med sig sjelf, om han på egen dhand borde fortsätta sin väg och våga striden, eller om han hellre skulle vända om, för att efterse om -fnågon olyckshändelse drabbat kamraten. Hmb brummade han omsider för sig sjelf; shade han fallit ned i djupet, skulle han väl ropat på hjelp, och har han blifvit qvar på andra sidan, öfverlemI nande åt mig att ensam utföra dansen med nalle, Iså vill jag också visa honom, att jag ingalunda behöfver hans hjelp för att lossa ett skott; björnen kan ju i värsta fall ej göra mer än äta upp mig, ochdå bör jag nödvändigt först hafva ett ord med ilaget. Uppmuntrad af dessa förnuftiga tröstegrunder, började han åter röra på sig och närmade sig allt mer Joch mer det tjutande lätet, som nu hördes ganska tydligt. Väl var hålvägen ej mer så alldeles trång, men en stor massa af droppsten hängde öfverallt ned från väggarne och stack fram ar den allt mer och mer stenbundna marken, så att framåtsträfvanj det blef allt svårare och Werners knän och armbågar värkte förfärligt. I denna delen af hålan hängde också en massa d flädermöss ned från bakbenen och höllo sin vintersömn i denna föga beqvämliga ställning. Oroade af eldskenet, gåfyo de ett obehagligt hväsande läte ifrån sig, hvilket vår raske jägare dock icke tycktes märka, emedan han just stod i begrepp att vända omkring en böjning i hålvägen, bakom hvilken han säkert trodde sig finna björnen. I detta ögonblick varseblef hän tätt invid sig på högra sidan mnågonting, som hat? nästan skulle kommit att vidröra då han kröp ett par steg vidare. Det var en ofantlig, hopkrumpen skallerorm, som öppnade sina små tindrande ögon, dem han dock, bländad af eldskenet, genast åter tillslöt, höjde på stjerten och satte sin. varnande skallra i rörelse. Werner studsade ofrivilligt till och var obesluter, hvad han nu borde göra, ty fastän han ej fruktade för djuret, var honom dock dess grannskap ingentinj mindre än behagligt, helst han ej vågade skjuta, d det hade varit ogörligt att här ånyo ladda geväret. Då han ännu låg qvar i sin obeslutsamhet, såg hän Tessakehs ljus långsamt närma sig. Strax derpå hörde han bakom sig indianen fråga, hvarföre han stannat. Werner upplyste honom med några få ord: om sin kinkiga belägenhet. : rs Visar ormen tänderna ?5 hviskade indianen, Nej, men han har varnat oss med sin skattra.. Han liknar i detta fall hunden, som spårat upp en björn. Han varnar, men drager sig tillbaka, så snart fienden nalkas. Min broder må gerna krypa förbi honom, han skall tillsluta sina ögon och sofva. Werner efterkom, ehuru högst ogerna, det goda rådet, och hållande sin bössa försigtigt framåtlutad, befann han sig sndrt vid ormens sida, hvilken flera gånger försökte öppna sina små ögon. oeh dervid skallrade starkare och mera hotande ån i början. Nu låg han tätt vid ormens sida, och fastän ban smög sig tättintill den motsatta väggen, var dock rummet så trångt, att hans högra ärm nära vidrörde fiendens hopkrumpna gestalt. i Långsamt drog Werner sina knän uppåt och sträckte sig längre fram; då öppnade ormen på nytt sina ögon, och seende det klara ljusskenet så nära framför sig, spärrade han-upp gapet, der de hvita, giftfylda tänderna lågo på hvar sin sida om den spetsigt. klufna tungan, och drog hufvudet tillbaka, liksom beredde han sig på att anfalla sitt rof. Full af häpnad, ryckte Werner fram knifven urslidan, men -kände i samma ögonblick Tessakehs arm på sin höft, och. hans tomahawk for hvinande fram till ormen, som kort derpå yred sig i sitt blod. Väl visste Werner, att djuret nu. icke; mer kunde skada honom; men icke desto mindre bäfvade han då ormen i sin dödskamp vände sig i det trånga -rum;xet och dess fuktigt kål fjell. vidrörde hans heta kitider. Med ett kraftfullt tag vände han. den. döda. kroppen åt sidan; men Tessakeh fattade i..ormensz: ännu skälfvande kropp och afskar varsamt skallerrin-garne, dem hån fästade vid sin gördel. .Sedan detta: var gjordt, ville Werner fortsätta sin väg, då-bam kände sig fattad af Tessakehs arm och hörde hononu hviska; Gif akt, jag hör intet. qvidande mer, björnen Kar vaknat och hans ögon äro öppna. Om. Map. vädrar upp oss, skall han låta höra af sig, men röken af våra ljus drager sig åt motsatt håll. Di har i sanning rätt, Tessakeb, genraälte Werner, gubben. inåste hafva vaknat och skall troligen. icke med synnerligen vänliga blickar möta lågan af: våra ljus. Den fördömda ormen hade så :helt ock: hållet fängslat min uppmärksamhet, att jag fullkemligen glömt björnen — du kom Just i rättan tid med din anmärkning, ty jag — — — a Tyst,, sade indianon, höjande sin hand, jag hör björnen — hah blir orolig!s Båda männerna lyssnade ett ögonblick;men dödstystnad rådde -vidt omkring; och intet ljud hördes; men Werner undersökte sin. bössa, öch så trängde de åter långsamt fram. Nu nådde ett sakta brumnmande deras öra, ociz strax Aag mträdde ur hålans mörka bakgrund björnens obäkliga gestalt, i hvilken ögoren tindrade liksom :ett par glödande kol. Råmande inandades han Iuften för, att taga reda på beskaftenheten af sina opåräknade fredsstörare; ehuruväl luftdraget, såsom vi redan nämnt, var honom emot, och han således ej kunde lyckås i; sina observationer, voro hans fiender: honom dock redan alltför nära, för att han icke skulle märka oråd, Hvarföre han flåsande och fnysande drog: sig tillbaka, förrän Werner hann taga sigte på hams rörliga hufvud! Båda männerna visste alltför väl, att det afgörande ögonblicket tia var inne, och kröpo ljudlöst efter det flyende. djuret; hvilket de också snart åter upphunno, men, såsom Werner med förskräckelse varseblef, vid slutet af hålan; som här visserligen höjde sig betydligt, så att han beqvämt kunde stå på sina knän,. men också icke visade någon annan utväg än den. der de med sina kroppar afskuro den uppretade björ-nen hvarje möjlighet att undkomma. Vah!s sade Tessakeh, då: han reste sig upp vid Werners sida, hvilken bemödade sig att bringa sigtet af sin bössa i rät linie med det oroliga djurets gnistrande öga. Vah! en beqväm vigvam, men en bogst dålig stridsplats det: härs, .— och sedan, märande riktningen af Werners bössa; hviskade han Fastigt: Skjut ej mot hufvudet; felar du; så är det förbi med osa båda och vi kunna ej ett enda ögonblick afhålla besten — sigta inot bröstbenet; on också kulan icke: skulle råka hjertat, så skall et dödligt. sårade djeret krypa ihop: och vara oss mindre, farligt — men Reg er vt få honom att sa stilla en stund, och : iden må min hvite broder si träffa sitt målts n Fosigta: oekysäkert Knappt hade Tessakeh sagt, detta, förrän ban förvillande likt båärmade ropet, af en hjortkalf.. Iyssnande satte sig björnen upp, och i samma ögonbliek återgaf också hålans hwalf i tusenstämmigt genljud det aflossade skotwet. Liksom träffad af ett elektriskt slag och förrän röken hunnit skingra sig från bösspipans mydning, störtade sig björnen möt skytten, som icke ens fick så mycket rådrum, att han: kunnat kasta ifrån sig bössan och fatta sin. jagtknif,. utan, tillbakakastad af .odjurets : våldsamma rörelse: ner BA in lukasssosn ss Sessan Khierta Allvavliot fortet slö id born