Aftonbladet – 1 september 1858, sida 2

arbete styrelsen anser, att erforderliga exemplar böra af föreningen inlösas. Vid förra årssammankomsten framstäldes och antogs ett förslag till ordnadde af föreningens vård om våra yttre fornlemningar. Det beslöts då, att förteckningar öfver alla hittills kända minnesmärken skulle socknevis upprättas, och en tillsyningsman inom hvarje församling utses. Sådana sockneförteckningar äro äfven dels redan upprättade, dels under arbete öfver de socknar, hvilkas fornminnen föreningens sekreterare haft tillfälle att nöjaktigt granska, nemligen Stora Mellösa, Norrbyis, Ekeby, Gellersta och Sköllersta församlingar. Några tillsyningsmän hafva deremot icke blifvit utsedde, dels emedan styrelsen velat afvakta den nya kongl. förordning om våra fornminnens vård, som, på grund af rikets ständers framställning i ämnet vid, sistlidne riksdag, snart torde varaatt förvänta, dels ock emedan den ännu gällande förordningen af d. 17 April 1828, rätt tillämpad, gör dem öfverflödiga. Genom konungens befallningshafvandes benägna försorg hafva emellertid läpets invånare erinrats om?förordningens tillvaro, samt kronobetjeningen anmanats, att all åverkan i slikt fall beifra. Denna kungörelses efterlefnad fordrar dock ovilkorligen kännedom om; hvad som är fornminne, cch då någon sådan kunskap icke rimligtvis kan förutsättas, hvarken hos kronobetjeningen eller den stora allmänheten: så fordras åter med nödvändighet för dem sockneförteckningarnes ledning. Dessa måste derföre, så fort ske kan, utarbetas, och afskrifter deraf lemnas såväl till socknarnes pastorer som vederböraude kronoåklagare; det förra exemplaret att årligen från predikstolen uppläsas, det senare att å länsmanskontoret förvaras. För att åter möjliggöra förteckningarnes snara utarbetande, är högst nödvändigt, att hvar och en af föreningens inom länet bosatte ledamöter till sekreteraren uppgifver de fornlemningar, som i hans trakt veterligen förefinnas, hvarjemte utdrag ur de i allmänna samlingar förvarade, antiqvariska anteckningar rörande länet bör anskaffas till ledning för den granskning på stället, som för förteckningarnes slutliga utarbetande och tillförlitlighet är oundviklig. Till en sorgfällig vård om våra yttre minnesvårdar hör äfven dessas omhägnad och plantering, emedan de först då blifvaaf intresse för den ifornkunskapen mindre hemmastadde, och på samma gång de kala backar, hvarå dessa gemenligen återfinnas, härigenom förskönades, blefve äfven sjelfva minnesmärket mera i ögonen fallande för den, som sökte det. Högeligen önskvärdt vore derföre, att föreningens ledamöter, genom att på detta sätt vårda de uti dess omgifning befintliga minnesmärken, föreginge allmänheten med godt exempel; och styrelsen kan här ej underlåta att i föreningens namn betyga hennes tacksamhet för den utmärkta vård, n. v. innehafvaren af Segersjö fideikommiss, brukspatron R. Montgommery-Cederhielm, -egnat ett gammalt domaresäte invid allfarvägen derstädes, hvarigenom platsen blifvit en ögonfägnad såväl för den förnkunnige resanden, som den, hvilken aldrig förr egnat ens en flygtig tanke åt våra fornminnen. Såsom ett verksamt medel att äfven uppmuntra allmogen härtill anser styrelsen, att åtminstone ett årligt pris för fornminnens planterande och omhägnad bör utsättas, samt på något högtidligt sätt utdelas. Föreningen bör äfven, så snart kassans tillgångar sådant medgifva, på sin: bekostnad låta upprätta och till det ursprungliga utseendet återställaj sådana skadade minnesvårdar, som äro mera märkeliga eller befinnas nära allmänna farleder; och då konungens befallningshafvande, enligt nu gällande förordning, eger rätt att för särskilta minnesmärkens skadande utsätta ända till 50 rdr bko vite, bör föreningen för hvarje sådant återstäldt fornmärke söka skäligt vitesförbud. En sådan tillämpning af ofvannämde förordning anser styrelsen kunna blifva af. ojemförligt större nytta än markens expropriation, förutsatt, att Kongl. Maj:t skulle medgifva vår förening samma rättighet i detta fall, som den Norska Foreningen til Fortids mindesmerkers Bevaring redan synes ega. I afseende på de uti länet befintlige fornlemningars aftecknande har ännu föga kunnat uträttas; dock har afteckningen af Nerikes runstenar redan börjat och, för dessas utgifvande utan föreningens alltför dryga omkostnader, förberedande åtgärder vidtagits. Önskligt vore väl, om Nerikes runminnen kunde få en plats uti hr Richard Dybecks förtjenstfulla arbete aSverges Runurkunder,; men medan det ännu var ovisst, huruvida detta arbete komme att fortsättas, gjordesj framställning till Kongl. Nordiska Oldskriftselskabets i Köpenhamn sekreterare, hr etatsrådet Rafn, om deras införande uti detta allmänt nordiska instituts annaler. Uti skrifvelse af den 17 November förlidet år erhölls också från honom det svar, att uti bandet för 1859 plats för dem kunde beredas, samt särskilta aftryck till 159 a 200 exemplar emot någon billig lösen eller i stället för författarearvode kunde till föreningen lemnas. Sedan denna tid bar dock hr Dybecks arbete erhållit understöd, hvarföre föreningen torde anse lämpligast att öfverlemna Nerikes Runminnen å denne utmärkte rungranskare, än AL pr