Aftonbladet – 1 september 1858, sida 2

Ja så, hon brukar muntra sig? Mer sade icke professorskan; men af den hårda knipningen på läpparne syntes att hon var sinnad att i sin ordhing muntra mamsell Minna. Hon vred om nyckeln till Albertines kamm rdörr, och den sprang upp. z Der stod nu Minna framför spegeln, iklädd Albertines nya hatt och vackra silkessammetsmantilj, under det hon gjorde de mest koketta böjningar på hufvudet, log åt sin bild och sjöng. Hon hade icke hört att dörren öppnades, utan svängde ig just nu om för att betrakta sin rätt intagande bild från sidan, men befann sig vid denna svängning ansigte mot ansigte med — hennes nåd. Minna stannade midt i piruetten och tvärtystnade. Hon liknade en-;bildstod, föreställande den personifierade förskräckelsen. Ögonen stirrade med förskräckelse på den uppretade herrskarinnan, som stod i dörren. Medgifvas måste att Minna hade alla skäl i verlden att se förskräckt ut. Först öfverraskades hon, iklädd sin unga frökens kläder. sysselsatt med att spegla sig, och sedan — sedan, hvilken förfärlig oordning i hela rummet, der soffdynorna lågo qvar på golfvet, pallarne voro uppoch nedvända, emmor och stolar huller om buller, för att ioke tala om toiletten, der alla pjeserna voro på det gräsligaste sätt kastade om hvarandra! Får jag lof att veta hvad det här är för ett lif hon förer! Jag tror sannerligen att det är min dotters kläder bon har på sig. Men det måste vara ett misstag; en sådan oförskämdhet är väl icke tänkbar af en domestik i mitt hus. . Vid dessa ord blossade en hög rodnad på den unga flickans kinder, och hon kastade på professorskan en utmanande blick, i det hon oförskräckt svarade: