Aftonbladet – 31 augusti 1858, sida 3

Professorskan förde nisduken till : näsan med en rörelse af obeskriflig värdighet. Det är emellertid verkligt upprörandes, återtog hon, att se att sådantder folks barn skola studera och dymedelst söka tilltvinga sig en ställning i samhället, jemngod med den, hvaraf vi, såsom födda af god familj, äro i besittning. Den der trädgårdsmästarsonen lär vara läkare. Det är ju ganska aktningsvärdt att söka adla sig genom sina kunskaper. Hvad var det fröken sade? utropade fru von Krug och slungade på dottern en blick så skarp och hvass som en dolk. Jag tror hon uttalade en stor dumhet, och jag undanber mig dylika tänkesätt och yttranden. De äro opassande för en flicka af familj och innebära en gränslös vanvördnad för de föräldrar, som gifvit dig lifvet och skänkt dig en upphöjd ställning i samhället. Nu slog klockan ett. Professorskan lade ihop sin stickning; men Albertine fortfor att virka. Hörde du icke att klockan slog? frågade modren. Jag anhäller att få virka några maskor; ty eljest kommer jag ur räkningen och får göra mig nytt besvär, när jag åter skall börja. Det sker icke, Lägg genast: in arbetet! Albertine vek ihop sin virkning med en suck. En betjent syntes i dörren och sade: Hennes nåds vagn är framme., Det är bra., svarade husets herrskarinna. Betjenten drog sig tillbaka, och fru von Krug yttrade, vänd till sin dotter: Du får promenera en timma i trädgården i dag. Jag skall göra några visiter, Gå nu upp till dig och sätt på dig din hatt! Klockan två är timman för dina spelöfningar. Farväl