Aftonbladet – 31 augusti 1858, sida 2

sina akademiska studier. Hvad skulle verlden säga derom? Hvad skulle man tänka om henne, då alla menniskor visste huru rik hennes man var och att hon egentligen var den, som skötte affärerna. Nej, det gick icke under något vilkor an; men att nödgas gifva vika för sitt barn, nödgas foga sig efter hans vilja, det var sannerligen bra bårdt. Hon kände att denna var en af de bittraste stunder i -hennes lif. Slutligen, efter en häfti kamp, måste hersklystnaden gifva vika, och hon sände sin son penningar, men utan att dervid bifoga något vidare än dessa ord: Jag råder dig icke att än en gång trotsa mig; ty då torde du få gälda mig äfven detta ditt vanvördiga och skamliga uppförande. Sofia von Krug. Sedan denna tilldragelse voro åtta år förgångna. Albert hade med utmärkelse tagit -hofrättsexamen och var vid tiden af vår berättelse 27 år samt titulerad vice häradshöfding. , bysterii, Albertine, en vacker och ståtlig flicka, hade aldrig gifvit tecken till något som utvisade, det hon egde en egen vilja, utan syntes vara en lydig slaf under modrens herrskarevälde. Betraktade :man Albertines vackra anletsdrag och de djerfva konturerna deri, hade man svårt att tro på den städse mot modren visade undergifvenheten. De stolta, blixtrande ögonen; den lilla trotsiga munnen, den hö a fria pannan, den säkra hållningen — allt i den nittonåriga flickans yttre antydde en sjelfständig -och stark själ, som icke var skapad att bära någon boja, eller böja sig under någons vilja. Då man blickade in i de djupblå, nästan svarta ögonen, läste man deruti äfven ett uttryck af varm känsla, af ovanligt förstånd och ömt hjerta. fProfessorns bebodde ensamma båda vånin,