Aftonbladet – 30 augusti 1858, sida 2

klok husnallning med statens medel och statens innersta märg. Med anledning af de nyss afslutade förhandlingarne på pariserkonferensen om Donaufurstendömena, yttrar en tysk tidning: Ändtligen hafva herrarne på pariserkonferensen fått slut på sina öfverläggningar om Donaufurstendömenas författning. Verlden hade så när glömt den, så länge utdrogos de långsamma, aldrig till målet hinnande sammanträderia. Nu måste vi emellertid ännu en gång vända våra blickar till dem för att betrakta det vackra diplomatverk, som de så mödosamt bragt till stånd. Ändan kröner verket, säger ett gammalt ordspråk. Slutet motsvarar de långdragna kraftlösa rådplägningarne: det skall tillfredsställa alla partier och kommer icke att tillfredställa något. Herrarne skola också sjelfva kännå detta och på det högsta beklaga, att icke saken blef afgjord år 1856 tillika med fredsslutet. Då hade allt kunnat ordnas, det ena efter det andra; Rumänerna hade varit nöjda, om stormakterna beslutat för eningen af deras länder och lemnat herraväldet åt någon liberal furste af de europeiska regentfamiljerna af andra eller tredje rangen, sedan han blifvit af folket utvald. Redan för två år sedan kunde den nya författningen hafva varit i ordning, och det skulle då nu hafva visat sig, om det nya rikets grundläg gande motsvarat sitt syftemål eller icke. stället hafva de konfererande herrarne beslutat, att visserligen en politisk och administrativ förening af furstendömena skall ega rum, men att de såsom hittills skola regeras af två hospodarer, som väljas af ländernas divaner. De deputerade skola utses genom folkets val och hafva att gemensamt rådpläga, men skola sammanträda i Fokschany, en obetydlig plats. Alla dessa bestämmelser innehålla ett ?men?. Den värsta inskränkningen är den, att valrätten skall vara bunden vid fast egendom. Derigenom är det egentliga folket äfvensom en stor del af städernas befolkning, och deribland sannolikt de intelligentaste medborgare, uteslutna från valen, och hela valrätten är en företrädesrätt för bojarerna. Sålunda är den grundsatsen uttalad, att i Donaufurstendömena aristokratien skall vara allt — folket intet. Med en sådan representation skall sannolikt föga blifva ändradt i de nuvarande förhållandena. De skola förblifva sådana de äro, sedan de mest framstående slägterna öfverenskommit om, hvilken rätten att herrska skall tillfalla, eller sedan de deruti mest deltagande stormakternas bestickningssystem fällt utslaget. Genom divan-sammankomsternas förläggning till Fokschany, hvilket beröfvar de båda hufvudstäderna Bucharest och Jassy deras inflytande, förlorar folkrepresentationen i makt och betydelse, och det blir lätt för hospodarerna att undandraga sig deras beslut, 1 fall dessa blefve riktade mot dem. Vi hafva hädanefter blott att vänta, att Donaufurstendömenas förhållanden blifva som de äro. Folket skall blifva hållet i lika stor okunnighet; bojarerna skola behandla det lika öfvermodigt som hittills, och hospodarerna skola stå under inflytande af den stormakt, under hvars inflytande de blifvit valda. Blott deruti har en förändring åstadkommits, att sultanen icke mera har att utnämna hospodarerna. Turkiska regeringen har förlorat sitt direkta inflytande på rumänernas furstar. Sålunda hoppas förmodligen herrarne på pariserkonferensen att kufva rumänerna, ty ingenting var dem hittills förhatligare än beroendet af turkarne. De rumänska patrioterna skola icke låta missleda sig derigenom och således icke heller mildare bedöma den för dem dikterade författningen, men de skola icke heller försumnmia att för sin förening begagna den dem utlofvade befrielsen från det turkiska öfverväldet. I denna. ligger en ny rätt, och i politiken , måste man välkomna hvarje vinst, om den än är aldrig så liten. Nu hafva likväl rumänerna möjligheten att skaffa sig en nationel regering, och om de förstå att nämna de rätta personerna till hospodarer, och dessa öfverenskomma om den gemensamma regeringen för att derigenom stärka nationalkraften, så kunna de också hoppas att, till och med under de inskränkningar, som pariserkonferensen pålagt dem, kunna komma i bättre förhållanden. Sedd från denna synpunkt, är rumänernas sak ännu icke uppgifven. Massan af folket lefver ännu i så ofritt och outveckladt tillstånd, att för den ännu återstår allt att göra. Hon är antingen direkt genom lifegenskap eller genom sitt tjensteförhållande beroende af bojarerna, och hos henne bör sinnet för befrielsen först väckas genom undervisning och upplysning. Rörelsen 1848 har visat, att detta sinne finnes, och det behöfver blott ny vård af det patriotiska partiet bland bojarerna för att hastigt göra rumänerna till den mest aktade delen af sydslaverna. Folkundervisning, tryckfrihet och fri församlingsrätt kunna hos ett så friskt och naturkraftigt folk. hastigt föranleda en omkastning, ur hvilken helt nya förhållanden framgå. Till och med det lilla frihetsfrö, som herrarne i pariserkonferensen hafva för afsigt att utströ, kan slå rot och bringa rika frukter. Det är till sist alltid folkens egen skuld, om de äro fria eller icke. Veta de att göra den