Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 3

liga poemet; som i en ingifvelsens ström brusar genom snillets själ och öppnar den, oför: gängliga skönhetens. rike, må lyfta och förädla våra känslor. Det hjeltemodiga. i att arbeta eller dö för en stor tanke har, såsom hvarje sedlig handling, en ännu mäktigare, ännu mer förädlande inverkan på oss. Men vill jag se något bevis på menniskotankens skapande förmåga, på hans förundransvärda omfattning, på hans förbund med de af Gud i naturen nedlagda krafter, som uppenbara sig i bladets fibrer så väl som i stjernhimlens lopp — så vet jag sannerligen intet bättre vittnesbörd än detta mekaniska konstverk, frambragt genom den djupaste och ihärdigaste beräkning, der de minsta delar måste sammanbindas, de stridigaste krafter sättas i jemvigt, för att kunna uppfylla alla fordringar; arbetande, alldeles som uppfinnaren föresatt sig, att det skulle arbeta, och aldrig afvikande från den af honom bestämda banan, alldeles som lefde dennes ande uti och styrde det hela, fastän han kanske nu är långt borta, längesedan försvunnen från jorden. En sådan ande är odödlig! Denna ande, som är alla menniskor gemensam, höjer sig öfver hvarje materiens form och står öfver det mekaniska. Och det är kanske nödvändigt att säga detta, nödvändigt att erinra, det menniskan, som tar maskinerna till hjelpare, är dock. vida skild från dem. Det är anden som sätter lif uti materien. Jag anser det nödvändigt, mina vänner, att säga detta, att ofta upprepa, det vårtids stora mekaniska uppfinningar ingalunda trycka en blott och bart mekanisk prägel på vära värf. Jag tror ej, att frågans väsentliga del ligger i fruktan för maskinernas öfverhandtagande tillväxt, hvarigenom de skulle rycka brödet ur arbetarnes händer, utan derutinnan, huruvida menniskan, med alla sin naturs mäktiga krafter, likväl icke kommer till slut att helt och hållet upptagas af det, som skänker henne lifsuppehälle. Nyss uttryckte jag min beundran för uppfinnarens mäktiga snille. Ej mindre högt värderar jag den trägne och omsorgsfulle arbetaren, — mannen, som, genom att tålmodigt arbeta vid sitt städ och sina hjul, uppfyller ett tomrum i den. stora verldshushållningen... Ty han gör dock något. . Om han ock endast spränger en sten eller. klinkar på en bult, ärhan dock behjelplig att uppbygga den kolossala pyramiden af verldsligt väl, då deremot det gifves andra menniskor, hvilka, föga uträttande under sin lefnad, kunde, om de blott vore balsamerade, göra samma tjenst som dessa mumier af apor och ibis, hvilka förvaras i de egyptiska grafgrottorna, — påminna om formen och betydelselösheten af menskliga högmodets afgudadyrkan. Man kan åtminstone icke betvifla den mannens väsentliga företräden, som riktar verlden med sitt arbetes ärliga ansträngningar, framför dessa, som, ett. modernas lätta skum, sysslolöst drifva af och an på Broadways sidogångar; som tro, att rikedomar och sysslolöshet äro det enda. som förlänar ära, och som i glömskan af sin slägts historia låta måla sköldemärken för att dermed dölja sina förfäders förskinn. Ingen skall derföre missförstå mig, om jag, med fäst afseende på fabriksarbetaren, säger, att ingen får förvandla sjölen till ett mekaniskt urverk. Med andra ord: ingen menniska får belt och hållet försjunka i materiella arbeten och omsorger. Hon skall ej förfalla till en arbetare, som uteslutande trälar såsom en del i ett dödt system, utan alltid höja si till uppfattningen af en lefvande ide, Och omgifna, förvånade, tjenade och riktade, som vi äro, af dessa legioner maskiner; är det verkligen fara värdt, att vi anse den materiella uppfinningen som uppfinningens förnämsta del; att hela vårt lif förvandlas till ett stort maskineri; att vår varelses högre angelägenheter och odödlighetens stora firmament förloras ur sigte vid anblicken af dessa surrande hjul. Vi äro utsatta för faran att dragas ned i denna lidelsernas och verksambetsifverns malström, från det inre själslifvets heliga och tysta arbeten. Ingen religiös menniska kan underlåta att med en viss oro fråga sig sjelf, om gudsfruktan är lika frisk och djup, bönen lika varm och allmän under detta uppfinningsrika tidehvarfs. bullrande äflan som i fordna tider, då det mateiiella framåtskridandet var mindre i ögonen fallande, Det sanna framåtskridandet ligger icke deruti, att vi blott förvärfva oss ett fastare välde öfver naturens krafter och med snabbare blick kunna öfverse jordens yta, utan i den högre sedliga ståndpunkt, vi hafva intagit, och i tillegnandet aft allt, som kan öppna för oss vår andes djup. ÄAngskeppet och telegrafen äro ej positiva bevis på detta framåtskridande, utan det sedliga allvar och den kristliga kärlek, som utföra sitt. verk genom dem, utgöra kännetecknen; och detta allvar, denna kärlek uppspira endast i hjertan, som äro sjelfständiga nog att ej blott lyssna till verldens vexlande meningar, utan lyfta sig öfver dem, och icke äro så upptagna af blotta maskiner, att de ju derjemte förnimma tillvaron af den inre odlingens och religionens lefvande källåder. Men äfven af en annan orsak tvingas vi att söka klart uppfatta den sanningen, att menniskan står afskild från och höjd öfver maskinerna. Och detta af det skäl, att det rättvisa bandlingssättet hos alla dem, som bevaka arbetets angelägenheter och, så att säga, arbetarens lif och själ, beror på erkännandet af denna sanning. Om vi sjelfva måste taga oss till vara för allt, som kan nedsätta vår ädlare natur till något rent mekaniskt, så är det äfven af vigt att. vi. undanrödja allt, som kan förs vandla andra till maskiner, så att. vi ej sast att icke förbereda henne på förhållandet, nnan man nalkades Stambul. Under uppskof på uppskof hade han anländt till Skutari; tan att ännu ha sagt någonting, medan Maeka, tystlåten och betänksam, men god och