Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 2

äfven utfört sitt beslut, som åtminstone ärligt fattades; men hon blef icke kallad till detta offer. Kassiba trånade ännu några dagar, småleende mot döden. När hon slutligen märkte krafterna försvinna skyndsammare, lät hon kalla Zobeideh. Jag dörn, sade hon nu, derföre att du har dödat mina syskon; råen i döden förlåter jag dig, på deras vägnar så väl som på mina. Vill du lindra döden för mig, så lofva mig att icke lägga några nya brott till de gamla. Det är icke för dina offers skull som jag ber dig härom, utan för dig sjelf. Jag vet inte hvad som händer efter döden; ingen har sagt mig det; men döden är svår för alla, och jag märker att om jag hade gjort ondt under min korta lefnad, så skulle jag bäfva i denna stund. Samma stund skall äfven komma för dig: den blir förfärlig, öka icke fasorna med nya brott. Lofvar du mig det? Hon hade varit tyst några ögonblick, och Zobeideh tyckte sig höra henne än. På knä framför den döendes hufvudgärd, med händerna för ansigtet och pannan lutande mot kudden, :granskade cirkassiskan sitt inre, innan hon ville aflägga ett löfte, som var så svårt att hålla. t Om jag lofvar, tänkte hon, så räddar jag kanske lifvet på henne, och hon ärnade utan tvifvel svara, vilkorligt: Lef, och jag afstår från brottet! Den vansinniga! Kan en dödlig göra sådana vilkor? Och inför hvilken framstälde hon dem? Hastigt reste sig Zobeideh åter, med ett skri af fasa. Kassibas hufvud låg på örngottet med ansigtet blekt som hvitt vax, ögonen slutna och munnen halföppen som till ett afskedsleende. Zobeideh hade förlorat Kassiba, och ingen fanns der mera, för att emottaga det löfte, som -hon kanske skulle hafva gjort.