Aftonbladet – 27 augusti 1858, sida 3

Men hastigt lyfte hon upp hufvudet igen, häpen och darrande, och ropade: Nej! Dundush yrade inte, och inte Ismael heller. Ack, scklb år Något tvifvel var icke mera möjligt. Dundush -hade före sin död yppat allt för systern; och nu återstod för Zobeideh ej annat val än att antingen lefva under tusentals faror, eller att slagta ännu ett offer. Men offret här var icke något nyckfullt och otacksamt barn, som förskjutit cirkassiskans kärlek och försmått hennes ömhetshetygelser; det var mer än en dotter för henne; det var den ljufvaste, finkänsligaste och mest hängifna varelse, Zobeideh suckade djupt. I detta ögonblick var bennes största qval icke ovissheten om Kassibas möjliga afsigter. Hvad söm nu grämde henne, mer än allt annat var att denna blick, förut så tjusande, vände sig bort ifrån henne; att hon mistat Kassibas förtroende och hängifvenhet. Hon ensanY älskade mig så, som jag vill vara älskad! Har äfven denna, min mest dyrbara skatt, gått förlorad? frågade Zobeideh sig sjelt. Under inflytelsen af denna ångest beslöt. hon att framkalla en fullständig förklaring emellan sig och Kassiba. Hon kunde icke längre låtsa sig vara okunnig om beskaffenheten af den oro, som Kassiba icke förmåttdölja. Men hon kunde icke heller afvisa misstankar, som hon icke hört uttalas, och som voro alltför hemska att ens gissningsvis låtsa: veta om, utan att genom gissningens fullständighet röja sig vara saker till de brott, som de gissade misstankarne angingo. Ingenting hindrade henne likväl att förutsätta mindre ohyggliga beskyllningar; att rättfärdiga sig raot. dessa — och aft med detsamme rentvå sig från dem,som icke blifvit uttalade Hon begagnade ett tillfälle, då Kassiba va ensam med henne, drog henne vänligt till sine