Aftonbladet – 27 augusti 1858, sida 3

knän och sade sig frukta mycket, att den stackars Dundush hade beskyllat henne utan orsak för kallsinnighet :emot Osman bejs barn. Hon bad Kassiba döma sjelf emellan den döende systerns inbillningar och de -ömhetsbetygelser som hon oupphörligt slösat på samtliga barnen. Hade hon icke vårdat dem natt och dag under alla deras åkommor, och utan att gifva minsta företräde åt sina egna barn? Hvarföre hade hon samtyckt att stanna qvar i Stambul, medan hennes gemål befann sig borta på resor? Hade hon icke påtagligen gjort det för att icke låta barnens omvårdnad bero på möjligen försumliga slafvinnor? Kände Måleka icke hennes hjerta, och hade icke hon anförtrott henne hvad hon egde kärast i verlden? Men huru nyckfulla och obilliga visa sig icke barn, när de äro sjuka? Förstå de ens hvad de säga eller önska? — Zobeideh tillade, att då hon icke visste, hvaröfver Dundush hade beklagat sig, så förmådde hon hvarken vederlägga hennes beskyllningar eller begripa huru långt de kunde gå. Men hon kände för väl, huru förståndig, godhjertad och omtänksam Kassiba var, för att befara att Kassiba skulle begagna dem emot henne. Allah bevare mig derför! mumlade den arma flickan; och Zobeideh, som förstått hennes mening, slutade med en öm vädjan till hennes hjerta och hennes lefnadsminnen och med den förklaringen, att hon icke önskade sig andra försvarare än detta hjerta och dessa minnen. S Zobeideh smickrade sig nu med att hafva fullständigt besegrat Kassibas misstroende, och i denna förboppning lyckönskade hon sig äfven att hafva förekommit allt sqvaller från Kassibas sida för de andra barnen, hvilka hade bedömt henne för strängt (om än på alltför godå skäl). Hvarje skugga af saknad och samvetsförebråelse skingrades genom denna