Aftonbladet – 26 augusti 1858, sida 3

hör på hvad jag säger! Du sade någonting, som förvirrade mig; du bör begripa det; du är icke annat än ett barn; det är din kärlek för din stackars bror som kommit dig att tala så der, och jag kan icke vredgas på dig för det. Hör på derföre hvad jag säger! Hvarföre skulle jag ba gjort honom illa? Höll han icke af mig? Höll jag icke af honom också? Nyss, då du kom in, och då jag trodde att jag var ensam med honom, gret jag icke bittert då? Märkte jag väl dig? Du tror att den dryck, som jag ville gifva honom, var skadlig; jag svär vid Allahs namn — må han döda mig, om jag lju er! — att det var barnets enda räddningsmedel. .-Se hit! fortfor hon och tog upp den sönderslagna fläska , hvars botten ännu var hel och kunde inneI hålla två eller tre matskedar af motgiftet. Se på hvad jag gör! Och hon drack ur det helt och hållet. j Ismael stirrade på henne med häpnad, och tviflet på hvad han nyss trott var tydligt att läsa på hans ansigte. Men detta var icke nog för henne; han måste fullkomligt omvändas; eller måste bär åtminstone vinnas tid, om också ej för mer än en dag. Hör på mig än en gångl återtog Zobei-deh. Du är ett barn, men öfver din ålderi förstånd; och jag märker nog att de olyckor, som ha träffat oss en tid bortåt, ha väckt misstankar hos dig. Jag tror att dina misstankar kunna vara riktiga, derföre att jag sjelf också misstänker någonting. Men du tager fel, då du vänder dig mot mig med dina misstankar. Jag tror att här ha skett förskräckliga saker och ske ännu. Jag har länge tänkt på det, men jag har inte nämt ett ord om det för någon, de före att det skulle bli omöjligt för mig att utspana någonting, om jag det minsta röjde för någon mina misstankar; men då du sjelf även har misstankar, så får jag säga dig att jag tror mig vara säkert på spåren efter både brott och brottslingar. Var tyst några dagar ännu, så skall jag kunna visa dig källan till allt detta onda. Lofva mig blott att ingenting säga på åtta