Aftonbladet – 24 augusti 1858, sida 3

georgianskan; och när man såg henne så blek och stel, skulle man kunnat trott henne vara död; men hon var det icke. ändå, emedan den gamla slafvinnan ännu alltjemt sysslade omkring henne. Hon bemödade sig utan tvifvel att återkalla henne till sans och lyckades; eller skedde det snarare genom. plågornas våldsamhet, som icke medgaf någon Jängvarigare svimning. Barnet var emellertid vid. lif, men modren tycktes döende. Slafvinnan gaf henne några droppar kaffe, österländningarnes lifselixir. När Nafize sväljt dem, begärde hon glace, och oaktadt hela hennes omgifnings invändningar, eller snarare till trots för invändningarne, fortfor hon att upprepa sin fordran med så oemotståndlig häftighet, att Osman beslöt tillfredsställa den. Det var Zobeideh som räckte fram isdrycken, bönfallande likväl med detsamma att hon icke måtte smaka den. Med sin vanliga sjelfklokhet knyckte Nafiz: blott på hufvudet, ryckte skålen ur Zobeidehs händer och tömde hela innehållet i ett drag. Den, som i detta ögonblick hade märkt det flygtiga småleendet på Zobeidehs läppar, skulle ha kännt en rysning ge-1 nomila sig; men ingen hade tid nu till dylika i ! iakttagelser; allas blickar voro fästade på Na26, hvars ansigte undergick en hemsk och hastig förvandling. Hon bleknade förfärligt; hennes blick begynte slockna, och hennes drag fingo det stela uttryck, som bebådar en omedelbart stundande upplösning. Hon såg sig matt omkring, och med blickarne slutligen stannande på Maleka, hviskade hon: Mitt barn!... När Maleka lagt den lilla flickan i hennes armar, begynte ett alldeles nytt uttryck af ömhet och ljulhet sprida en sällsam glans öfver den döende skönhetens anlete. Ettpar stora! tårar banade sig väg ur hennes ögon och rullade utför barnets kinder, likasom de kommit ur dettas ännu slutna ögonlock. Må