Aftonbladet – 24 augusti 1858, sida 2

Nafize följde hans exempel, och fastän hon inför sina företrädarinnor i ålder och ställning iakttog det mest förekommande skick, uraktlät hon intet tillfälle att låta dem märka hennes öfverlägsenhet, och att hon kände den sjelf. Nafiz6 var mycket fintlig, de pilar hon afsköt mot sina rivaler träffade alltid och sårade djupt. Zobeideh svor inom sig att fördraga allt utan att röja någon förtrytelse; men att hämnas när tålamodet icke längre vore möjligt. Ack! brottet hade lemnat djupa spår i hennes hjerta; tankan på mord hade blifvit hemmastadd der. Maleka egde numera blott ett svagt välde öfver denna vilda själ; och det inflytande hon ännu kunde bibehålla hos henne, eller möjligen föröka, kände hon sig icke ha styrka attbegagna, efter det olyckliga ögonblick, som låtit henne genomskåda allt. De begge qvinnorna voro väl ännu vänner, om man kan med ordet vänskap beteckna det ofrivilliga tycke, som Zobeideh alltid hyst för Maleka, och den blandning af medlidande, fasa och fruktan som hon ingaf denna. Detta slags inbördes fördrag fortvarade alltjemt; men ingen af dem vågade mera uttrycka sina känslor för den andra. För Malekas inbillning sväfvade beständigt den arma Shemsheh med dolken i hjertat; och Zobeideh bade å sin sida märkt att hon var misstänkt af Maleka. Hon fruktade väl icke att denna skulle angifva henne, men hon kände att hon var klandrad på samma gång som hon var upptäckt, och led grymt deraf. Osmans harem befanns på nytt söndradt i fientliga partier. På ena hållet var det Osman och Nafiz6, i höjden af förtjusning och ömhetsbetygelser; på det andra de begge åsidosatta fruarne, förödmjukade genom sin öfvergifna belägenhet och med utsigt allenast till en framtid af grämelse och qval. De begge partierna hade så liten gemenskap med