Aftonbladet – 24 augusti 1858, sida 2

Skatteriksdalern. Sedan någon tid rörer sig Svenska Tidningen inom cn tråvpg krets af detta magiska ord och drifver med sådan ifver den satsen, ait personerna äro ett så betydelselöst bihang till hus och rörelse, att det ingalunda är sjelfva personerna, utan blott hus och rörelse som efter skatteriksdalern böra hafva valrätt, att det nästan ser ut som vore det allrabäst om personerna kunde alldeles bortresonneras och endast hus och rörelse finge både välja och väljas till riksdagsman. Sålunda arbetas och bearbetas, för att, sedan det en gång blifvit afgjordt hvilka som äro valberättigade, icke den åsigten måtte göra sig gällande, att alla dessa böra hafva lika valrätt. Derför är tiden ännu icke inne, har Svenska Tidningen förklarat, men förmodligen ligger deri ett medgifvande att denna tid ändock är att vänta, snart nog måhända, fastän datum ej blifvit uppgifvet. Om än det skulle synas förmätet att hylla en id, för hvilken Svenska Tidningen förklarat tiden ännu icke vara inne, måste dock det på samma gång synliga anspråket, att enhvar skulle tystas af denna förkläring, framkalla protester. Det är obehöfligt att undersöka huruvida Svenska Tidningen i allmänhet befinner sig bland dem, som gå i spetsen för framåtskridandet och den politiska utvecklingen och huruvida alltså Svenska Tidningens berörde förklaring må hafva något vitsord bland dem, som hunnit något längre än hon i sit politiska katekes. Att dessa mången gång stanna i minoriteten, men ändock vinna allt mera terräng och slutligen majoritet, är för dem mera uppmuntrande än afskräckande, och de lira alltså ej mycket låta störa sig af dem, som helst ropa halt eller på stället marsch! Emedan grundlagarne skola tydas efter ordalydelsen, lärer ingen neka att vid den nu afsedda, i sig sjelf så önskvärda grundlagsändringen textens högst miserabla redaktion bort närmare tillses och sättas i sammanhang, såsom det vid ett annat tillfälle hetat i skrapa till konstitutionsutskottet. Då utskottet eger initiativ i nämde fall, är att förmoda, att den del, som dess ordförande haft eller kunnat hafva i samma redaktion, åtminstone icke måtte hafva varit den verkande. orsaken till hans upphöjelse på landshöfdingestolen i Södermanland, såvida det ej var för att framdeles slippa hans oförmåga på den förra platsen. Såsom ett litet exempel på beskaffenheten af den småförsigtiga text, som satt Sverges hela stadsbefolkning myror i hufvudet, må nämnas, att om en ofrälse husegare tillfrågas hvarmed han sysselsätter sig och ban svarar att han gör ingenting, så får han valrätt; men om efter någon tid han finner det ej nöjsamt, lönande eller hedrande att göra ingenting, utan han ingår såsom vaktmästare i något embetsverk, eller han åtager sig ständigt eller tillfälligt arbete (huru vidsträckt an icke detta tydas och på sådan grund valrätt jäfvas) hos enskilt person eller bolag, eller han börjar idka något yrke såsom sjelfförsörjning, då blir han på samma gång sämre medborgare och förlorar sin valrätt, eburu an har sitt hus qvar likaväl som förut; vill han sedan bättra sig, d. v. s. återgå till sysslolöshet, så återställes hans medborgeriga värde och han återfår sin valrätt. Gäller äfventyret, att den, som ständigt eller tillfälligt arbetar hos enskilt person eller bolag, derigenom förlorar sin valrätt, icke blott husegare, utan äfven borgare, så torde mången sådan, som förut haft valrätt, hädanefter vara utesluten, vare sig att han är borgare och husegare eller endast borgare. Genom en liberal tolkning komma dock förmodligen husegande sjelftörsörjare, åtminstone ofrälse i Stockholm att hafva valrätt; dock likasom valrätten är frånkänd den, som är både husegare och arbetare, samt oviss för den, som är bäde borgare och arbetare, och oviss för den, som är både husegare och sjelfförsörjare, så är den äfven oviss för den frälseman, som är både husegare och rörelseidkare, ty adlig rörelseidare har valrätt, men adlig husegare är derifrån utesluten. Emedan den nya grundlagstextens lydelse är i många fall otydlig och sväfvande, anser sig ock Svenska Tidningen unna tyda den på sitt vis, och då den vill binda rättigheten att välja efter skatteriksdalern lika nära vid sjelfva huset som skyldigheten är att utgöra dess onera, utan afseende på person, så skulle äfven såsom följd af Svenska Tidningens påstående, ifall det vore grundadt, hus hafva rösträtt ehvad egaren vore man eller qvinna, frälse: eller ofrälse, myndig eller omyndig, sterbhus eller konkursmassa. Men då grundlagen icke tillstädjer sådant, säger den dermed att i fråga om valrätt icke husen och skatteriksdalrarne äro hufvudsak, personerna bisak, utan att det är tvärtom. Den säger ock,såsom mången gång blifvit anmärkt, att riksdagsman skall representera svenska folket, icke den eller den staden, orten eller byn, ännu mindre det eller det huset; den eller den rörelsen. Skulle verkligen de största husspekulanterna, de som drifva den största husrörelsen, eller som ega de största husen, vara bäst kompetenta till den största valrätten? Om tvenne personer, som kunna vara lika rika eller lika fattiga, ega den ene ett bus värdt. 500,000 rdr, den andre ett hus värdt 3000 rår, vore det derföre så gifvet och billigt att den förre skulle hafva 100 gånger så stort medborgerligt värde och 100 gånger så stor rösträtt som den senare? Om dessa personer köpte eller