Aftonbladet – 23 augusti 1858, sida 2

dörren; ty Maleka hörde henne icke gå, ej heller märkte hon henne säga något. Men väl hörde hon Shemshehs röst ifrån samma vrå af rummet, der Maleka nyss hade lemnat henne; rösten var hes, rädd och stammande, med den egnå tonen af en som talar i sömnen. — Nej, nej! ropade hon; döda mig icke! ... Och rösten sjönk tillsammans i det mummel, som är likasom skuggan af det menskliga talet. Zobeideh kom ut, lika dyster och stel som när hon gick in. Hon kom emot Maleka och förklarade att Shemsheh vore ohbjelpligt galen. Några minuter efteråt togo de begge fruarne god natt af hvarandra. När cirkassiskan blifvit ensam i sitt rum, lade hon sig på divanen, utan att lossa sitt bälte eller taga agrafferna och diamantnålarne ur sitt hår. Hon blundade och låg länge orörlig, likasom för att besegra sin oro och tvinga sömnen att nedsväfva till sig; men det var fåfängt. Hon sprang nu upp och gick hastigt fram och tillbaka i rummet. En timma förflöt på detta sätt; derefter hukade hon sig ned på golfvet, med händerna för ansigtet, och tycktes försjunka i djupa tankar. Ack! Allt hvad hon hade gjort för att försäkra sig om det nästan uteslutande egandet af den som hon tillbad, hade vändt sig emot henne! — Shemsheh skulle återinträda i den boning hon befl :ckat: Osmans förlåtelse skulle gå ända till glömska af brottet, och den brottsliga tärnan skulle snart återtaga sin rang af den högt älskadel... Zobeideh hade genom sina stränga råd misshagat bejen; Shemsheh skulle ej underlåta, när hon RÅ till nåd, att skärpa detta misshag; hon skulle framställa sig som ett svartsjukans offer; hvem vet om hon icke en dag kunde lyckas öfvertyga bejen om sin oskuld och framhålla Zobeideh såsom upphofvet till ett svart förtal? Borde bejens ungdomsmaka förlora äfven det sista som