Aftonbladet – 21 augusti 1858, sida 2

varor, eller handel dermed; att andra industriföretag finnas äfven, som dock angå skön konst, litteratur eller andra förhållanden, men hvilka, efter nämda grund, vore för de-borgerliga näringarne främmande; att med tilllämpning häraf, borde från längderna uteslutas artister, tidningsutgifvare och teaterföreståndare; och att i öfrigt borde uteslutas: stadsmäklare och skeppsklarerare, såsom tjenstemän; kommissionärer, i den obestämda mening i hvilken de här förekomma; båtskeppare, såsom i sjelfva verket ej andre än legde tjenare; krognäringsidkare, såsom med vaktmästare jemförlige; badaremästare, åkare, såsom med stadens betjente jemförlige, och andra, som kunna befinna sig i likartade kategorier; hvaremot de ledamöter af magistraten, hvilka ej biträdt beslutet om förändringen, försvarat handelsoch ekonomikollegii åsigt, att till borgerliga näringar böra räknas, ej blott sådana yrken, hvilka omfatta tillverkning eller förädling af varor samt handel dermed, utan äfven andra industriföretag, för hvilka innehafvare till staten och staden, lika med borgare, skatta, dock så, att konstnärer, vetenskapsmän och litteratörer ej böra hit räknas. Hvad nu först angår hufvudtanken hos magistratsmajoriteten, den nemligen, att till borgerliga näringar i allmänhet ej borde räknas andra yrken än de, som omfatta tillverkning eller förädling af varor eller handel dermed, så erinra vi blott, att bland borgerskapets gamla klasser finnas åtskilliga yrken, som alldeles icke kunna räknas till dessa kategorier, såsom sjökaptener, skorstensfejare och hyrkuskar, hvilka hvarken tillverka eller förädla varor eller efter regeln handla dermed. Den uppstälda definitionen på borgerliga näringar lärer således icke vara riktig, och det tyckes som om vederbörande icke heller derför ansett den, då det blifvit sagdt i allmänhet. En annan mening har visserligen varit förfäktad, den nemligen att ursprungligen menades med borgare bofasta stadsboer och med borgerliga näringar dessas yrken, eller alla stadsmannanäringar, men denna mening lärer svårligen nu blifva godkänd i hela dess utsträckning. Vid svårigheten att bestämma hvad egentligen här med borgerlig näring förstås, tro vi, utan anspråk på ofelbarhet, det vara närmast öfverensstämmande med sakens beskaffenhet och språkbruket att anse borgerlig näring i enlighet med grundlagsparagrafens nuvarande lydelse och de undantag, som der äro uppstälda, vara sådant yrke, som icke är embete eller tjenst, och som i stad utöfvas med biträde af andra än egen familj och lagstadda tjenstehjon. Äro nu stadsmäklare och skeppsklarerare verkligen tjenstemän, så kan man naturligtvis icke anse dem berättigade att deltaga i valet. Det kan emellertid icke annat än väcka en hög grad af förvåning, att magistraten nu förklarar statsmäklarnes verksamhet icke på något sätt kunna räknas t:ll borgerlig näring. Magistraten har i detta hänseende förut uttalat helt andra åsigter. Genom beslut af den 20 Febr. 1852 öfver de besvär, genom hvilka 6 stadsmäklare sökt vinna befrielse från borgerliga utskylder till staden, förklarade magistraten, att emedan stadsmäklarebefatningen till sin beskaffenhet otvijvelaktigt är sådan, att den til borgerlig näring räknas kan; ty fann herr öfverståthållaren jemte magistraten, med tillämpning af 15 S 2 mom. 1 hanhandelsordningen den 22 Dec. 1846, det borde klaganderne vid de dem påförde utskylder bibehållas. å När det är fråga om borgerliga utskylder, räknar sålunda magistraten stadsmäklarebefattningen höra med till borgerliga näringar, men då det blir fråga om någon af den borgerliga näringen härflytande politisk eller medborzerlig rätt, då förklaras statsmäklareyrket endast och allenast vara en tjenstebefattning. som med de borgerliga mnäringarne icke har någonting att skaffa. Att tidningsutgifvare skulle vara från valrätten uteslutna, måste förefalla hvar och en, som närmare tänker på saken, högst besynnerligt, äfven om man skulle taga ordet borgerlig näring i den inskränkta mening, i hvilken magistraten velat fatta detsamma. Tidningsutgifvaren är oförhindrad att använda en hel mängd personer såsom arbetsbiträden af olika slag, för att åstadkomma en produkt, ofta uppgående till ett värde, jemförligt med värdet af mången större fabriks alster, och han är äfven oförhindrad att med denna produkt drifva handel af ungefär samma beskaffenbet som bokhandeln. Frambringandet af tryckpressens alster och deras spridning bland allmänheten borde väl icke i ena fallet sättas i samma kategori som borgerligt yrke, men i det andra icke. Grundlagen känner icke andra skilnader emellan vanliga tryckta skrifter och tidningar. än dem som ligga uti den större ansvarigheten hos tidningarnes utgifvare.När den som handlar med andra tryckta skrifter förklaras berättigad att på grund deraf utöfva valrättt, så bör väl också tidningsutgifvaren, som både producerar och handlar med de tryckta skrifter, som kallas tidningar, anses innehafva samma rätt. Vi kunna således icke annat än förutsätta, att tidningsutgifvare skola genom besvär i vederbörlig ordning få sig denna rätt tillerkänd, om ock magistraten skulle vidhålla sin mening att vilja utesluta dem från densamma. Äfven kommissionären är oförhindrad. att bedrifva sitt yrke med oinskränkt antal biträden och så, att det omfattar oinskränkta värdebelopp. Vi erinra till exempel om en del BEN gr Ge PE SN RE