Aftonbladet – 18 augusti 1858, sida 3

sidan är en bekant sak, att genom studier , I menniskans blick vidgas och skärpes, samt huru man gehom studier införlifvas med en nå stor myckenhet föremål, som svårligen kunna J innat än förblifva den ostuderade mängden al !rämmande, Skall kristendomen nu sprida sitt ljus öfver alla föremål, hvilka menniskost I tanken omfattat, så lärer intet mer behöfva sägas, för att visa, att det har stora skäl för sig, att, såsom det redan börjat ske i flera utrikes städer, särskilta religiösa föredrag eller r predikningar hållas för den mer odlade all6 j mänheten. (Så har uti Gåneve, t. ex., kyrkor historien blifvit behandlad uti en sammanhängande kurs äfprediknihgar.) Och i en tid, då genom den ällmänna filosofiska och naturvetenskapliga odlingen nya ideer sättas i mlopp, som äro i strid emot de gamla dogner, vid hvilka ännu den religiösa odlingen ir bunden, torde detta också vara så mycket mer påkalladt, såframt icke hos den odlade sllmänheten först och främst samt ifrån denna nedåt genom alla lagren af samhällsbefolkvingen indifferentism, otro och sedlig förslapping skola utbreda sig. Pp rR ev Hvad dessa ofvannämda religiösa föredrag vidkommer, så äro de alla praktiska till sin t ndens och röra sig, såsom sagdt är, kring te allmänna föremål, som framför allt uti en stor stad böra tillvinna sig en odlad allmänrets uppmärksamhet. Från den föränderliga strömmen på gatorna (hans första föredrag är Fatornas lärdomar) leder predikanten sina åhörares uppmärksamhet på det andliga, som ut2ör den förborgade inre grundvalen för allå itvärtes fenomener, ifrån maskinerna (andra öredraget: M.nniskan och maskinen) till den menskliga ande, hvilkens skapelse och red:kap de alla äro, och ifrån denna åter till den -udomliga. ande, hvilkens verk menniskoanlen måste tjena och i hvilkens viljas görande on sjelf finner sin rätta helsa och sin frid. Från dessa yttre föremål, hvilka först möta tadsboens blickar, vänder han sig härpå till ie. allmänna föremålen för samhällsmedlemmarnes sträfvanden, till ärelystnadens. strider (tredje föredraget), republikens sinnebilder (fjerde föredraget) och samhällslifvets grundsatser (femte föredraget) uti familjen. Härifrån går van att betrakta sambällslifvets skuggsidor, de aster och den nöd, som framför allt finnas errskande i stora städer, uti de båda föreiragen: Frestarens bundsförvandter och De attiges barn. I Beligionens hjelp, hvarmed han ifslutar sina föredrag, hänvisar han slutligen till det enda rätta och sanna botemedlet mot lt ondt. Hans föredrag äro kraftiga, varma, gripande ;ch högst lärorika. Man finner 1 författaren en man, som genom sitt exempel visar, att, för att vara en tolk af kristendomens eviga anning, man icke behöfver komma i strid med den moderna odlingens resultater; en nan, för hvilken kristenhetens guldålder ligser i framtiden, ej i det förflutna.; en man, som på det Klaraste sätt fattat och på det lifligaste inskärper kristendomens höga praktiska betydelse, och — hvad som ännu mestalels är sällsynt — med samma säkra blick, hvarmed den vetenskapligt bildade läkaren studerat kroppens sjukdomar och deras orsaker, bar gjort sig reda. för de lyten, som heta laster och nöd, samt deras botemedel. Ingen, hvars hjerta klappat för något högre, skall lerföre läsa boken utan lärdom och uppbyggelse. Att genom ett kort utdrag ge ett begrepp om en skrift af denna beskaffenhet är i allmänhet icke lätt. Men såsom prof på den kristligt praktiska anda, hvilken genomgär boken, anse vi oss dock icke böra underlåta att anföra följande stycke, der förf. uti sitt föredrag om frestarens bundsförvandter i fråga om källorna till laster, nöd och förderf säger: Du och jag samt hvarje annan samhällsmedlem, som utgör en maska i detta samhällets nätverk, stärka eller försvaga detta det allmänna ondas kraft. Och möjligen skall hos oss kunna framkallas ett mer bestämdt handlingssätt genom den tanken, att de mest aktningsvärda — de, hvilka med fasa draga sig ifrån dessa smutsiga vanor — icke desto mindre äro frestarens bundsförvandter. Och såsom en allmän sanaing vägar jag påstå, att hvarje menniska, hvilken icke uppträder med en samvetsgrann och eftertrycklig sedlig kraft, som ej kastar sitt exempel och sitt inflytande i det rättas vågskål, är en frestarens bundsförvandt. Det är ej nog med, att hon sjelf håller sig från synd, — att hon är kysk och måttlig, ärlig och tadelfri. Ty ur sedlig synpunkt betraktade, äro ofta de personer mest att beklaga, hvilka efter egen utsago ,aldrig gjort något ondt. Man kan hysa godt hopp om dem, som söka att förbättra sig, huru de än må stappla och falla. Man kan å andra sidan äfven hysa förhoppningar om de djupt fallna, — ty ystterlighetens öfverdrifter kunna möjligen kasta dem in på en bättre stråt, och syndens åska har någon gång gått fram till och med öfver de ädlaste och renaste själar. Men de, hvilka lägga sig till hvila på den grunden, att de aldrig gjort något ondt, visa just genom denna sjelfbelå tenhet föga sedlig lifskraft. I deras natur finnes intet sträfvande till något bättre De tyckas ejhafva emottagit nåzon sändning här i verlden, ty om de icke hafva gjort något ondt, så hafva de icke heller gjort något synnerligen godt. De äro illa uteustade för jordelifvet, hvilket fordrar ansträngning if alla våra förmögenheter; illa utrustade för himen, hvilkens invånare ej skulle vilja sätta oskadlighet i främsta rummet såsom ett deras karakters drag. Deras boning och deras paradis kunde förläggas i ett stort lufttomt rum, der det hvarken funaes tyngdkraft att draga dem nedåt eller luft att höja dem uppåt. Men i sjelfva verket bedraga dessa menniskor sig sjelfva. Bvar och en utöfvar ett postift inflytande och kan icke, äfven med bästa vilja, stå som ett naket nej i verlden. 1 et gifves icke någon medelväg i den stora kampen mellan godt och ondt. Det finnes inga fega fördrag i Guds verldsstyrelse, och neutrala menniskor äro djefvulens bundsförvandter. Den, som icke är med mig, han är emot mig.) tic Malekas snart följande upphöjelse till andra frun i harem förändrade ingenting derstädes. Zobeideh befarade ingenting för sin herrskarevälde, sedan hon lärt känna sitt äktenskapssyster, och hon visste redan af egen erfarena AR NN AT aln hann