Aftonbladet – 16 augusti 1858, sida 2

sökte denna gumma att, för sig och ingen annan, samla evighetens oförgängliga själaskatt. 3 Svågern, som började frukta, att den unge kyrkoherden -skulle-af sin entusiasm låta hänföra sig till oförsigtigt tal, tog ordet af honom och yttrade: Sant, sant; min gode broder! Frid vare emellertid med hennes stoft, och Guds: öfversvinneliga. nåd: möte i ett annat lif den öfvergångna anden! Hvad du har sagt är sant sagt, och du har sagt det, det vete och. känne vi alla, icke för att smäda den döda, utan för att, oss-till upplysning och ledning, beskrifva ett märkvärdigt fall af religiös förvillelse, somdock,-beklagligtvis, icke är så sällsynt. Det är märkvärdigt; huruledes detta slags svärmare förstå att räkna sig allt till fördel och trygghet. Jag vill anföra några exempel derå:; Om gumman :gick ut ur stugan, och menniskor, dem -hon mötte, icke uppmärksammade henne, så suckade hon och sade: De verldsligt sinnade. menniskornal De vårda sig icke om att Kasta en blick på den fromme. Helsade man SEE å henne, kanske för hennes ålders. skull, höfligt, måhända vördnadsfullt, så sade hon: Man märker, att jog är en af de fromma, de utvalda. Gud: vare prisad, som gifver-mig äfven detta bevis derför. Men hände det att någon, vid det att han gick förbi, spottade eller skrattade, tillämpade hon denna tillfällighet på si såsom en hädelse-och sade: Jag är smäda och förföljd för min tros skull; Jag kän nu vara förvissad om Guds nåd och min själs salighet, Och huru är det med hennes stackars dotter?n Den hederlige gamle klockaren, fortfor komministern — min herre minnes honom kanhända, till utseende en patriark med hvitt hår — han, som aldrig rätt tålte den gamla gumman, gmedan han hade skarpsynthet nog för att genomskåda hennes innersta, men tillika en god portion verldsligt sinne, för att vara vekligen förtretad på den gamla gumman — han tog, strax efter fumans död, dottern från fattigstugan bem till sig. Gubben; hvilkens barn för längesedan, det ha efter det andra, gått ut i verlden, blef lemnad alldeles ensam, då inom året hans gumma dog, och han behöfde således en qvinsperson till förestånderska för sitt hushåll; men att han på försök tog till sig just detta stackars fattigstugubjor, det Var en handling af välvilja och barmhertighet. Och denna qvinna, som, sedan hon undsluppit sin mors ständiga och verkligen mörgfrätande sarg, någorlunda åter