Aftonbladet – 14 augusti 1858, sida 3

än den, som ligger vid foten af våra flest landskyrkor. Ar då vårt svenska folk så öf versinnligt religiöst. att det vid inträdet pi kyrkogården icke. har något öga för hvac denna verlden-tillhör?: Åh nej! Tvärtom; de ärcsåt verldsligt, att det ej: frågar efter, hur Guds -hus sersut och dess omgifning: Mar skall knappast kunna räkna en påfemtio blanc våra kyrkor; som har en väl hållen; anständig kyrkogård. Finner man en rad af ofta nog-illa skötta träd kring den trånga ogräsbacken — så finner man sig redan öfverraskad. Och skulle man finna ordentligt hållna gångar eller än mera gräsmattor; se t. ex. på Husaby och Wreta klosters kyrkogårdar, så her ens öfverraskninghunnit sin höjd. Med få ord, den beskrifning. vi redan ofvan gifvit öfver en svensk kyrkogård gäller så för stad som lands: endast med den skilnad, att på landet ser. eländet och vårdslösheten något fattigare ut. Och. dock vore, en; ny. sakernas ordning i detta fall ej så särdeles svår att införa. Det behöfdes endast, att man vid valet af skollärare, klockare eller kyrkovaktare äfven något afsåge dessas ordningssinne; och framför allt att presten ansåge som sin pligt att trycka den bildningsprägel på sin omgifning, hvilken man har rätt att hos honom förutsätta; att han, om söckenboernas medel sutte långi inne, sökte inverka på de förmögna enskilta. eller-slutligen, om intet annat hjelpte, låta sin trädgårdsdräng rödja litet emellanåt på kyrkogården och förbereda en hjelplig gräsvall åtminstone. Men sådant der får väl blifva folkets egen sak. Frågaus. lösning sammanhänger med folkskolans utveckling. Om femtio år skola väl ej många socknar sakna ett eget skolhus ed dertill hörande trädgård. Och knappast skall väl skolmästaren då kunna anses uppfylla sina pligter, med mindre än att både skolans yttre och kyrkans omgifning på landet bära vittne om — den nya uppfostrans både blom och frukt. Vi hafva således alla möjliga förhoppninsar för framtiden. Men det arbete, som här syftas, är dock af en så lätt beskaffenhet, att nan ej. borde behöfva uppskjuta detsamma ill morgondagen. En enda strimma af ljus ner i begreppet om de pligter vi ju hafva ill Guds hus,, och detta husskulle ej längre örblifva en vrångbild af ett — tempel i ett rildsnår af giftiga växter. Medeltiden bygde katedralerna, och munarne anlade klösterträdgårdarne, och intet af nenniskohänder bygdt eller vårdadt var så könt och rikt som deras verk. Och hvad röra vi?... Och ändå vågar man påstå, att kyrkan är en makt, en af folket vördad nakt! Ja väl! vi antaga det. Men kyrkorna utminstone vittna ej derom. Det finnes knapvast någon fläck så i stad som på land, som ill. den grad vittnar om vanvård och vanrördnad, som kyrko-omgifningarne! Och ändå ill man. inbilla oss att sockenkyrkan är allnogen kär! Ja väl... vanans kärlek är stark. Aen den nybildar intet, ombildar intet. Och lerföre ser. det så ut som det gör på våra yrkogårdar. v Oc E