Aftonbladet – 14 augusti 1858, sida 2

Här uppstod .en paus, under hvilken jag kastade en blick på den unge adjunkten; som delade det allmänna stillatigandet. Jag märkte, att hans ansigtsuttryck blifvit strängt, nästan vredgadt. Han, som är så bestimd, så modig, hvarföre yttrar han ej nu någon egen åsigt, och hvad: betyder den förändrade minen, frågade jag tyst inom, mig. Kyrkoherden återtog sin berättelse: Några dagar derefter fick jag en ny-beskiekning från den sjukes maka. Denna gång medhade budet ett bref, som upplyste mig att, om jag ville åter infinna mig nu, så skulle jag finna den sjuke vid den rätta själsstämningen. Jag tviflade, men. jag: efterkom naturligtvis den ömsinta makans önskan. Liksom förra gången; gjorde-jagförst ensam besöket hos den sjuke; och såsom förra gången, fann jag den yngsta dottern sittande vid hans bädd; och bon aflägsnade sig genast vid. mitt inträde. Den sjuke syntes mig nu vara betydligt svagare, och jag tviflade ej mera gå att han låg på sitt yttersta. Han igenkände på gången min ankomst, sade mig ett matt välkommenp, räckte mig handen och gjorde mig tecken att j:g borde sätta mig ner. Uttrycket i hans ansigte var mildt, leende, nästan förklaradt. : Jag frågade honom om han -önskade--erhålla sakramentet; han svarade med låg röst, men tydligt och bestämdt ja, och tillade att han önskade att familjen deltoge i den heliga akten. Jag förklarade min innerliga tillfredsställelse öfver hans åstundan, men tillkännagaf derjemte, att jag icke kunde i egenskap af kyrkans tjenare tillfredsställa den, med mindre ban återtoge hvad han förra gången sagt om. sitt sätt att uppfatta den heliga akten. Den sjuke, med-en uppsyn och en blick, som återigen fick någonting strängt och allvarligt, svarade att bans uppfattning af sakramentets betydelse och andemening vore en ensak mellan Gud och honom. j Jag svarade att detta uti ett afseende,jvore