Aftonbladet – 14 augusti 1858, sida 2

att icke med min närvaro hindra Herr patro1en frånsatt, så vidt den kroppsliga svagheten. medgifver, ostörd få använda de kanske knappt räknade stunderna till den riktiga sjelfbetraktelse, som står i öfverensstämmelse med egen: andelig öfvertygelse och hjertats behof; och om också ej såsom prest; må. det vara mig tillåtet såsom menniska att tillönska herr patronen Guds välsignelse och frid i döden och innesluta herr patronen i-Guds barmhertighet och nåd, som är större än vi kunna tänka och begripa.n Den, sjuke, som legat blundande, öppnade nu ögonen och tycktes hafva hemtat sig. Han tryckte min hand och tackade mig med hjertliga och på sitt sätt fromma uttryck. Jag tog min, hatt för att lemna rummet. Just som jag hunnit till dörren, kallade han mig åter och sade: Jag tänker på min familj, min älskade hustru. och mina kära barn. För min del kan jag, vid närmare eftertanka, jag känner det, utan ovärdighet begå den heliga akten, äfven med min afvikande uppfattning af sakramentets betydelse: Vill hr pastorn gifva mig det, i sällskap med min familj, så emottager jag det med tacksamhet och bjertats fröjd ? Jag svarade med blödande bjerta: Nej, såframt icke hr patronen uppriktigt återtager det förut sagda och lika uppriktigt förklarar sig omfatta vår kyrkas lärobegrtepp. Nej svarade den sjuke med matt, men tydlig röst, tillslöt ögonen och tycktes inslumra: Då jag utkom till frubtimren, mötte mig först hustrån, hvilkens ögon hade ett oroligt och frågande utseende, och då jag, i så lena och allmänna uttryck jag förmådde, meddelat förloppet af mitt sjukbesök, bleknade hon och syntes. mycket upprörd och af sotg betagen. De tröstens ord, jag, utan att träda egen trosbekännelse och prested för nära, kunde uttala, syntes ej lugna henne, och sjelf nedslagen och bedröfvad, aflägsnade jag mig. Jag hade funnit hos denne man så mycket godt, att jag så gerna skulle hafva velat finna äfven det bästa,