Aftonbladet – 14 augusti 1858, sida 2

Våra kyrkogårdar. Den aktning, ett folk. bevisar sina aflidnes minne, är i-någon mån betecknande för dess karakter. En god del af hädangångna folks historia ligger i deras grafvar. Men det förhåller-sig-till en viss grad äf. ven 8å. med de lefvände folken. Man kän studera deras karakter på deras — kyrkogårdar; Men. — för att genast omöjliggöra ett misstag, som härvid torde vara att befara — när vi så uttrycka oss, så är det naturligtvis ej endast grafvårdarnes inskrifter vi afse. Det är: visserligen ganska intressant att t. ex. på Pere la Chaise vandra i en verld af monumenter, som erinra om stora män, eller som åtminstone lysa med stora namn, att t. ex. på Montmartres kyrkogård finna Heine och -madame Girardin gömda i samma mull några steg ifrån hvarandra, eller t. ex. att finna Stagnelius och Nicander bäddade i samma graf. : Men det är icke-denna sida af, saken som här är vårt ögonmärke: Icke heller egentligen monumeriterna, grafvårdarne, minnesvårdarne. Dessa kunna visserligen vittna om åtskilligt, t..ex. om det eller-det folkets: större eller mindre smak; konstsinne och konstfärdighet samt om dess aktning för de bortgångne å enasidan och större elletmindre fåfänga-å den andra. Eller deras frånvaro kan vittna om brist på aktning och deltagande för dessa stora minnen, såsom t, ex. när Stjernhjelms ben för ett par årtionden. sedan kastades ur sin kista, för att gifva rum åt liket af en då afliden — fru; och hans graf dervid ej blott profanerades, utan — utplånades. Men det är ej detta och dylika förhållanden vi här vilja beröra. Det är kyrkogårdarnes och grafvarnes hela yttre hållning i allmänhet vi här afse. Det är härom vi anse det tillbörligt att yttra några ord, som åtminstone ej torde kunna anses komma för tidigt. Vår tid har ännu icke vuxit ifrån begrafningsseden, jordandet af lik... Enstaka röster låta sig väl då och då förnimmas, erinrande om det vidriga, det skadliga i denna sed, hänvisande på likens förbränning såsom ett i alla hänseenden vida lämpligare bruk. Vi måste alltså taga sakerna:.som de äro... Vår tid kan ej skilja sig vid den gamla fäderneärfda seden, hura ändamålsvidrig och oskön den än må vara: . Måden då behålla den tills vidare. Men ingenting kan deremot hindra oss ratt taga i betraktande både begrafningar, grafvar och kyrkogårdar, och det är just hvad vi härmed. gå att göra, ; På begrafningsspektaklet skola vi ej spilla mångaxord: Det är kyrkogårdarnes.; vård som