Aftonbladet – 12 augusti 1858, sida 2

men: troligen märktes detta af ingen bland åhörarne, utom af oss. Snickaren fortför att utlägga den text, med hvilken han sysselsatte sig, och för att få anledning att meddela upplysning i ämnet, gjorde han ofta frågor, dem han. framstälde med högre röst än förut. liksom för att derigenom öfvervitina sitt bryderi och afskrämma andra från försöket att inlåta sig i strid med honom. Men den höjda rösten och. presternas närvaro verkade, att ingen bland allmogen vågade besvara hans frågor. Snickaren; både förtretad och förlägen, förklarade att han väl visste att rätt mången Kunde besvara hans spörjsmål, ty så hade han undervisat dem alla, som lyssnat till en rätt uttydning af skriftens ord, men att de vore för tillfället förstummade af falsk blygsel inför de vigda prestmännen, hvilket de likväl icke behöfde vara, ty förmågan att utlägga texten får menniskan icke genom vigning, utan genom andens gåfva. Men denna uppmuntran uträttade ingenting; alla förblefvo stumma. Då blef den framstälda frågan besvarad af adjunkten. Förmodligen blef ej svaret sådant söm snickaren plägade det fordra, och då kunde han bland de församlade lärjungarne naturligtvis icke med bibehållen heder godkänna det. sitt bryderi gick han derföre en medelväg: han teg, runkade på hufvudet och öfvergick till en annan fråga. Men den Unga presten lät ej detta passera. Han upptog frågan ånyo, påstod att den blifvit rätt besvarad, bevisade detta gencm sammanhanget mellan det ifrågavarande och andra bibelspråk, och gjorde med sträng ton snickaren den mot:rågan, om han gittade bevisa motsatsen. Snickaren svarade dermed, att han liksom i ett enda andetag anförde med fullkomligt troget minne en stor mängd bibelspråk, hvarefter han såg sig segrande omkring, och uppmuntrad af sin