Aftonbladet – 9 augusti 1858, sida 3

drag voro tecknade omkring deras ögon och munnar, och de rörde sällan en muskel, om icke vid något litet intermezzo af danserskorna, särskilt tillegnadt någon af dem, hvilket iramkäallade ett obyggligen sinnligt smil öfver deras bleka anleten. Dessa personer upptogo hedersplatserna, och bakom dem, såväl som nedantör, stodo packade tillsammans fellahs och: båtsmän, qvinnor och barn af alla åldrar, ika begifna på att njuta af hvad som måanses vara den nhationela dansen i Egypten. De två dansöickorna, som här voro i verksamhet till detta hedervärda sällskaps förlustelse, syntes till hälften vanmäktiga af hettan, ansträngningen och det raki (bränvin, kryddadt med anis), som-en gammal: hvitskäggig kamrat från ett närbeläget cafe skänkte uti åt dem vid slutet af hvarje dans. De hade en gång varit vackra, men voro nu, ehuru unga, 1 hög grad förfallna och förstörda gea0m alla slags utsväfningar samt öfverhöljda ull högsta vämjelighet med ett tjockt lager af ohyra. Deras drägt bestod af mycket vida, lösa s. k, schintigån 3) af sidentyg och en tätt åtsittande tröja, öppen öfver barmen och med långa vida ärmar. En: stor hopvriden schal var lindad omkring: deras slappa lif. De voro dessutom öfverflödigt utsirade med guldmynt och armband. När jag uppsteg till min hederseller snarare förnedringsplats, höllo de endast på med att figurera kring platformen under smäkande och i någon mån behagliga ställningar, klappande med castagnetter och utbytande talande blickar med de grånade syndarne rundtomkring. Men när jag satte mig ned, helsade mig en af dem med ett. pas af. en så originell och otvetydig karakter, att det framkallade en storm af skratt och biFallstecken från gammal och ung, jagade blodet till mina kinder och föranledde mig att önska mig vara på hvilket annat ställe som helst än der jag var. Dansen började -derefter; men jag är icke sinnad, likt andra reande, att gifva hvad Byron kallar a chaste escription af densamma. Det må vara hög stt säga, att den, till en början blygsamtbevagsjuk, blef småningom upphetsad till ett lättfärdigt vansinne och slutligen dog bort i slapphet. Vid tillfällen af mera framsprinsande uttryck applåderades ifrigt, både af gammal och ung. Ingen blygdes här att öppet lägga 1 dagen hvadsom anses mera passande att dölja i vårt förfinade samhälle, der en operadansös inlägger sin mest fulländade konst utiatt kasta en ännu mera vådlig tjusningsmäkt af grage, blandad med retande antydningar öfver samma ide, som uti all sin obeslöjade grofhet bildar det karakteristiska uttrycket af den egyptiska dansen. Jag var naturligtvis icke alls förvånad häröfver; men:med anledning af föregående resandes beskrifningar (hvilka, jag kan ej hbjelpa det, jag misstänker för -öfverdrift) hade jag väntat långt mera elegans i de dansandes rtörelser. Kanhända voro dock dessa danserskor ;eke bland de mest fulländade medlemmarne ati systerskapet. Jag var glad nog att för en gång hafva varit vittne till en dylik föreställning, men ännu mera belåten att rymma undan från min plats af vanhedrande utmärkelse. Det förefinnes äfven i afseende på dansen en stor olikhet emellan Österns och Vesterns nationer. I Europa dansar man gerna sjelf, såvida ålder, ben och: lungor. tillåta det; och ifven stundom trots protester från deras sida. Östern dansar den mohammedanska befolkningen aldrig sjelf allmänneligen. Ett sådant oruk strider mot nationallynnets stela allvar. Men: man är i:hög grad begifven på att åskåda lans af sådana; som: gjort detta slags konst ill sitt yrke. I Europa är dansen för de-danande sjelfva ett nöje; en af sällskapslifvets örnämsta -förströelsers I Orienten — der ntet sällskapslif finnes — är dansen endast utt jemföra med våra operaballetter. Hvarje leltagare arbetar af tvång för andras förlustelse, utan satt sjelf erfara någon. njutning. Äfven vårt båtfolk kan icke vara utan denna örströelse, och ofta har Sleman,; efter slutadt bete för: dagen, uppträdt med en solodans, som mången gång: varit en högst komisk arrikatyr på våra operadansösers förtviflade uftsprång. -Neckens fördäck har då i den ljupa skymningen företett en rätt egen anolick. Besättningens mörka gestalter bildade n rihg, uti hvilken den blossande o,schischib 4) gjorde sin tur från Man till man. midten af ringen hoppade och böjde si Slemans. smidiga figur, antagande en ningd antastiska ställningar. Öfver den dunkla sruppen kastades då och då ett flammande sken från besättningens spis (en låda fyld ned lera), der Bischbisch på en upphettad ernplåt beredde ett -slags halfbakta pannkacor, rif, af mjöl och Nilvatten utan vidare illsatser, en af folket mycket omtyckt rätt. (Forts. följer.) 3) Schintigan äro vida och sida byxor, bunåna omkring lifvet och tillknutna strax nedom knäet, men fallande i veck ned till hälen. 4) Schischih och Nargileh äro ett eget slags tobakspipor, der röken passerar genom-en utvidgning, af glas eller af en kokosnöt, fyld med vatten, oc derigenom afkyles: i Rättegångscoh Polissakeor.