Aftonbladet – 7 augusti 1858, sida 3

(Insändt.) Utdrag ur ett bref till en vän, innefattande betraktelser rörande presterskapet. Beträffande åter ditt nu fattade beslut, att icke fortsätta prestvägen eller att icke blifva prest, på den grund, att presterna vid sista riksmötet så klart uppenbarade sig vara protestantismens vedersakare och påfvedömets anhängare, i följd hvaraf du nu skyr detta stånd, hvilk t du numera vill anse heldre för ett skråeller näringsstånd, än lärostånd, kan jag väl icke i allo gilla... Ty just derföre, att du inser och afskyr de lyten, fel och brister, som nu nedsätta presteståndet, skulle jag önskat att du fortgått på denna af dig beträdda väg för din verksamhet i lifvet, och såsom en fri och rättsinnad man stält dig bland de möjligen få, sannt kristligt sinnade inom ståndet, samt med en Luthers vapen tillrättavisat de legda herdarne och tagit dessa ur sina villfarelser och liknöjdhet för det kristliga lifvet. Ditt yttrande, att de flesta prester, hvilka låtit viga sig till ståndet, icke dertill haft någon anduns kal lelse för att söka sin tillfredsställelse i-att blifva en Christi lärjunge och apostel, utan fastmer för att förvissa sig om säkra timliga lefnadsförmåner, hafva de åtagit sig genomgå de examenspensa, med hvilka vederbörande tillförsäkra hvilken som helst de inkomster, som prelater och prester fordom betingat sig af staten, kan jag väl icke bestrida; men du måste ock medgifva att detta förhålande har sin orsak i den oriktiga prestinstitutionen och prestbildningen, äfvensom i presternas aflöningssätt.: Jag medger att prestbildningen är klen, då den ej består i annat än en ytlig lexläsning och inlärandei af några formler. De unge prestmännen förråda ock ofta denna klena bildning, då de anse sig vara skicklige, åtminstone duglige religionslärare, sedan de absolverat sin examen med att explicera litet nytestamentlig grekiska, gjort reda för de dogmatiska och kateketiska indelningar, hvari andra prester behagai instufva Christi enkla lära. Och då dessa, i följd a! denna examen, med: kappa och krage utstyrda apostlar sedermera hunnit på hvarjehanda sätt få sig ett pastorat, ju indrägtigare desto bättre, anse de sig, i stöd af privilegier och : sin från andra skilda drägt. vara berättigade till aktning och vördnad, utan af seende på huru de lära och lefva eller huru.verksamma de äro i Christi församling och hurudana vårdare af plantorna i Guds vingård,. Häraf finner du lätt, hvarföre, våra prester, som. orätt kalla sig andras själasörjare,, emedan de oftast i första rummet! sörja för sina egna kroppar; äro långtifrån den höga ståndpunkt; de borde innehafva i det ansvarsfulla kall, de sjelfye valt. Presterna bildas och bilda sig sjelfva mera för det lekamliga lifvet och för den yttre verlden än för det eviga. Se der orsaken till det allmänna missnöjet med, och klagan öfver presterna, hvilka mest afse egen vinning och en beqvämlig lefnag, ; Beträffande åter presternas aflöningssätt, så lärer du äfven deri finna en orsak till presternas liknöjdall för annat än beqvämlighet i det formella af sitt all. Af historien känner du huru prelaternas maktbegär, vinningsoch herrsklystnad varit i strid mec regenters och furstars maktlystnad och begär att herrska öfver folken, hvarvid kristendomen samt folkens frid och trefnåd aldrig kommit i fråga på annat sätt, än att den blifvit begränsad inom formaliteter, till presternas egen beqvämlighet. Genom de stora, verldsliga inkomster, hvilka preaterna förstått betinga för sig och presterna, hafva desse blifvit förledde till kärlek för jordisk vinning och verldsligi anseende. — Regeringarne hafva äfven bidragit ati väcka deras fåfänga, då de åt dem uppdragit hvarjehanda verldsliga bestyr; mer isynnerhet derigenom att prelater och pr blifvit, likasom ett politiskt stånd, Kallade till riksmöten för att besluta i verldsliga angelägenheter, dervid de hela år förspilla sin tid, utan att dervid hafva ådagalagt annat än: nitälskan för egna ståndsintressen och privilegier, såvida man icke får anse det som en förtjenst, ehuru negativ, att de visat för hela verlden att stift och församlingar kunna styras utan biskopar och pasto7er, enär det är obestridligt att folket lefvat lika ordentligt i sin söndagsandakt, under biskopars och pastarers frånvaro, som under deras bemvaro, och att till ee deraf dessas stora löneanslag, som än mera öka folkets bördor, kunna till folkets glädje indragas. jar man bärjemte huru pastorernas verksamhet, för att i folkets sinnen ingjuta bjertatsreligiov, sr inskränkt till en timmas systelsättning hvarje oller hvsrapnan söndag med upplävande al en predikan ur eller andras fatabur (ty att ur handboken uppläsa samma stycken hvarje söndag, kan-ej förtjena namn af besvär), så måste man erkänna, att folket uppoffrar alltför fet för sina Psjälaherdars vällefnad och maklighet. Nå väl, finnas då inga medel att få detta, i andedödande; former stelnade, kristendomstillstånd afhjelpt och förbättradt? De finnas; och enligt min tanke, kan så väl detta som flera andra eländiga och skadliga samhällsförhållanden afhjelpas genom reformer, . och till dessa fordras blott en god vilja och något mod. — — Att vänta, det prosteståndet skall såsom stånd reformera sig sjelft, är ej tänkbart. Reformen bör således utgå från folket och dess sakförare samt fastställås af re