Aftonbladet – 7 augusti 1858, sida 3

des, icke nittade vagarne 1 staden; sujetler. som aldrig sett Norrbro, fastän de varit fem år vid inrättningen. Med denna obekantskap om lokalen bör man förstå, att också förenade sig en i fullt mått motsvarande obekantskap med verlden. Huru skulle en så omyndig, så redlös ungdom kunna reda sig när det blef fråga om att pröfva jemnåriges eller, än värre, fullmognes mångahanda framkastade missledande ideer, för hvilka påräknades en hastig och lätt eftergifvenheti det unga, fullkomligt oerfarna sinnet? I sednare tider har instängningen upphört. Barnen få gå ut, men naturligtvis icke ofta, och sjelfva denna frihet, som af de flesta begagnas med passion, visar huru ändamålsvidrig kasern-instängningen är, och likväl är den oskiljaktig ifrån systemet, det rentaf förkastliga systemet, som har sin bismak at stiftarens — den för öfrigt ädle mannens — likgiltighet vid att instänga menniskor, hvilket under en mansålder eller mera var hans befattning, man kunde säga hans yrke såsom polismästare. Han tyckte förmodligen, att barnen. vore hindrade från. tiggeri och tjufnader så länge de vore instängda. Å andra si: dan gafs dem ett viaticum, då de vid religionsundervisningens slut admitterades till Herrans nattvard. Härmed tyckte man sig hafva gjort nog, ehuru man förgätit, dels barnens eller i allmänhet ungdomssinnets ombytlighet och föga djup, dels att det finnes nå: gonting annat än blott det andliga, och att detta öfriga, en verldslig fast punkt, oftast är vilkoret för en utveckling af andlig frihet och elevation. Kortligen: barnen utkastas i verlden efter konfirmationen, och skola nu inför Gud, sig sjelfva och samhället vara ansvarige för sin vandel, som andras omtanke hittills gifvit ett stöd, men som -nu saknar all tillflykt i tviflet, alla råd för uppstigandet sedan man stapplat. Är detta ett faderligt sätt att behandla barn? Man har — och efter vår tanke icke orätt — senare gjort den förändringen, att barnen utlemnas långt förr än deras ålder och ut: bildning tillåta deras konfirmation. Det kan vara, vida lyckligare, om de då komma i en förståndig familj. Men det återstår alltid att de utkomma i en omgifning, en stad af myc-lken sedeslöshet. I bästa fallet, då de anställas i bättre familjer såsom lärlingar, hvilken följd har det med. sig i afseende på andra, hvilka voro i behof att vinna en sådan anställning? De borttaga ju rummet för dessa, som eljest kun: nat få en plats och derigenom kunnat undgå att bli föremål för vårdsanstalten och dess barmhertighet. Man reviderar årligen, men hvad? allenast . räkenskaperna, ehuru denna sorts revision ärj len minst vigtiga, ty man bör väl antaga att en direktion skulle förebygga hvarje miss-å bruk, utom det att man väl aldrig lärer antaga personer, som skulle kunna tillåta sig sådana. Man frågar kanske: hvad skulle eljest revideras? Vi skola besvara det med ett skräck-ord: resultatet af barmhertigheten, de frälsta själarne, den bergade lefnadsbanan hos dem; som genomgått vårdsanstalten och kom-1 mit ut i verlden. En enda gång har fråga väckts derom, men det stannade vid blotta) väckelsen. Den bör förnyas oeb icke nedtystas förr än en efterförskning blifvit gjord. : huruvida i det större antalet lyckade elever ligger ett hugnande resultat af inrättningarnes verksamhet. Endast en sådan revision kan bevisa något: och vi frukta verkligen att detta resultat icke skulle förete sig alldeles hugnande. Hvad som torde förvåna mest härvid är att, om man får tro uppgifter; just den klas-1 sen, som haft benämningen af vanartade barn — såväl vid Stockholmska afdelningen som vid Råby. — lyckats bäst. Om så är (och) just sådant vore lärorikt att undersöka), så bör I det icke kunna tillskrifvas något annat än att dessa inrättningar båda skicka ut sina elever. i orterna, hvaremot Prins Carls Inrättning släpper ut dem i Stockholm. Att vården vid der sistnämda är god, såsom vi tro att den alltifrån början varit, anse vi vara visst, men så1 dant hindrar icke att förderfliga följder kunna uppkomma utaf systemet, Huru stora utsigter har en handtverksgosse ien hufvudstad, helst om han har farliga minnen ifrån -den första barndomen, — minnen, hvilka envist.qvarsitta och framdeles, vid full frihet och ökad kraft i kropp och sinne. uppfriskas och mana till återgång till det ursprungligen inhemtade, hvarom han (eller hon) lifligt ermras af hela den omgifning, i hvilken han inneslutes efter utgåendet från inrättningen? Jag talar icke om andra utsigter än de moraliska, ty bergning fås af arbetet, allenast den unga icke fallerför sin egen åtgärd, sin egen svaghet vid frestelserna. Vore sysselsättningen afsedd att blifva någon annan än med handtverken, skulle den utgående kunna genast hafva sin säkra emploj, och med en stillare utsigt åt framtiden också genom flit, såsom en följd af en mera ordnad: sinnets beskaffenhet, kunna hoppas en förkofran, som hos handtverkslärlingen icke allmänt erhålles. Men då skulle han uppfödas på landet, sysselsättas med landtliga göromål, komma fullkomligt ifrån alla föreställningarne om nöjet såsom hufvudsak och liksom utgörande menniskans bestämmelse, hvilket hör till Stockholmsbefolkhingens och Stockholmssedernes karakter. å Det stora öfverskott, som kunde vinnas genom inrättningarnes förflyttande ifrån den dyra hufvudstaden;, skulle kunna tillåta en betydlig utvidgning af inrättningarnes verksam: het och möjligtvis (hvilket vore afgörande vigtigt) slutligen kunna underlätta elevernes framtidsmål, Låtom oss med djupaste allvar uppfatta innehållet af den tanken framtid! Det är framtidslösheten, som utgör innersta kärnan i proletärens liknöjdhet, i den liderli2es fräbad efter det närvarande ögonblickets behag. Så må yi då, åtminstone. der vi öfvertagit. omtanken för andra, rikta deras. utveckling så, att de unnfatta denna tanke: min I! Aa AT fan mas BR rt Vd RR