Aftonbladet – 7 augusti 1858, sida 3

v (Insändt.) Om Prins Carls Inrättning för fattiga barn m, fl. dylika vårdsanstalter. När polismästaren Olof af Wannqvist väckte första tanken på en fristad för barn af föräldrar, hvilka, utaf ett eller annat skäl, icke lemnade sin afkomma uppfostran, skedde det med ledning af en praktisk id, rättare sagdt af en pinsam och daglig erfarenhet, då sådan olycklig ungdom i mängd fördes fram för hans dombord. I samråd med biskopen J. O. Wallin beslöt han att befria sig, hufvudstaden och menskligheten från åsynen af dessa olyckliga. Man beslöt stifta en uppfostringsanstalt för de vanvårdade, antingen de redan hunnit till verklig vanart eller allenast till den usla ställning, derifrån barnet icke har mer än eti steg till vanarten Om beslutet var ädelt och vigtigt, blef likväl utförandet icke det bästa som kunnat väl-: jas. Institutionen hade tre hufvudfel, och dessa bibehållas ännu. 1:o Man grundade inrättningen på en kasernering och instängning; 2:o Man anlade den med beräkning att, utan ringaste anlitande af barnens egen förmåga att föda och kläda sig, årligen sammantigga hvad som fordrades för inrättningens underhåll; 3:0 Man valde hufvudstaden till lokal, liksom för att förena olägenheterna af dyrhet. familjelöshet, uppväxt på nådebröd och — utsläppning i detta Stockholm, der ett barn (er femtonårig), som uppväxt 1 kloster, på en gång utkastas i hvimlet af alla förförelser. Vi skola icke djupt här teoretisera. Vi skola rätta oss efter andras erfarenhet; det brukar verka starkare, allrahelst på dem, som icke äro vande att tänka sjelfve. Vi anföra fördenskull, att utlandets erfarenhet har långt för detta förkastat kasernlifvet för barn, och i stället öfverlemnat de olycklige att upptagas i familjer, der man betalar för dem — betydligt mindre än de kostai kasernen. Y Det är för allmänheten, genom förnyade redovisningar, väl bekant, att barnen vid Prins Carls Inrättning (med innefattande af den afdelning som nu blifvit öfvertagen af stadsnämden) jemförelsevis med ganska måttlig kostnad försörjas. Men om detta hedrar direktionen och förvaltningen på ställena, så är detta likväl icke nog. De borde kosta nästan intet. Fåfängt må man göra den invändningen, att kostnaden icke är hufvudsaken; den är så till vida hufvudsak, som hvarje företag, för att kunna bli organiskt, måste bära sig, sjelft. Ej allenast utvidgningen derhän att man kan öppna en tillflykt åt huru många som helst och ej behöfva bortvisa en mängd, såsom nu måste ske, utan också barnens ädlare sjelfkänsla vid att veta sig medverka till eget försörjande, bero af den omständigheten, att man icke genom sjelfva grundsatsen både slösar och tigger. Sådant innebär den ifrågavaraude barmhertighetsinrättningens anläggande och hbedrifvande i en dyr stad, der bärnen sjelfve icke kunna medverka till försörjandet, och der fyllnaden för behofven mäste anskaffas genom förnyade insamlingar, hvilka efterhand gifva allt trögare resultat. Om vi således icke känslosamt vilja teoretisera öfver sjelfva den vackra, iden. utan helt enkelt erkänna dess värde, torde vi också böra gifva den ett säkert fotfäste på jorden. Då förekommer följande: S Hura mycket kostar byran i en sådan lokal som den vid Wolmar-Yxkullsgatan af Prins Carls Inrättning upptagna? Den kan icke beräknas till mindre än 6000 riksdaler riksgälds, motsvarande räntan å ett kapital af 100,000 riksdaler. Denna ränta — 6000 riksdaler — anse vi vara bortkastad. Om man köper en landtegendom för 100,000 riksdaler, så får man åbygnaden för intet, och hela inrättningens personal kan föda sig af egendomens afkastning. Antag att på en sådan egendom finnas underlydande hemman och torp) såsom allmänt förekommer, så kunna barnen fördelas på der bosatte familjer och vinna en uppväxt såsom andra barn under stilla omständigheter, och deras utveckling försiggå med jemnhet och likartighet, utan de lockelser, som i en bufvudstad. framgyckla vildhet och förvända både seder och begrepp hos den unge,