Aftonbladet – 7 augusti 1858, sida 2

Ganska mycket.n ER Hön uppgaf en liten suck, så svag nti jag knapt hörde den, och lemnade rummet. Jag hade förjagat hennes glädtighet för den mor-gonen. Detta var första molnet på vår himmel. å : ; Det synes mig besynnerligt nu, när jag ef-ter åratal ser tillbaka på denna tid, huru ihär-digt jag arbetade på att förstöra den grundval! af frid och sällhet, hvarpå jag kunnat bygga min. framfid. : Midt under vårt aflägsnande från hvarandra blef hunden sjuk. För en vecka herrskade. tvifvel i Alices sinne, medan hon helå tiden. satt hos honom med sina böcker eller skref; sedan kom en dag då både böcker och manuskript lades åsido, och hon lutade sig öfver: honom med strömmande tårar, och försökte Imed smekningar stilla hans qvidande, och: skådade in i bans bristande ögon — och så. kom det en timma af stillhet, då honlade sig; ned på hans låga läger, med armen omkring: hans hals, och hvarken talade eller rörde sig Och när det arma djuret dragit sitt sista andetag, lutade hon sig öfver honom, med ett häftigt utbrott af smärta, kysste den hvita fläcken på hans hufvud och tillslöt de nrilda, mörka ögonen, som ännu i döden voro riktade på henne med en blick af trofast kärlek. Hon kom icke för att söka deltagande hos mig, Hon stannade hos honom allena, medan trädgårdsmästaren gräfde en graf och sedan: begrafde honom utanför hennes fönster i min, studerkammare, Hon nämde honom aldrig till mig, och gjorde aldrig sitt dagliga besök vid hans graf förr än jag fördjupat mig i mina papper för aftonen. Så slutade det år, som började med kärlek och lycka. Det var en varm, klar, herrlig dag, och hom tycktes föra med sig en flod af solljus och: glädje när hon öppnade dörren, Äfven hennes ansigte strålade och hon såg utsom Alice: i det gamla landthuset, när hon kom sakta på tå och lutade sig öfver min stol. FONå, hvad är det fråga om?, sade jag och såg upp: (Slutet följer.)