Aftonbladet – 6 augusti 1858, sida 3

Införsel af indiskt socker. ST —— År J8.5e 3 j. 5 235 å j2RE) BR 5 6 ) ES 2 SEG 3 R 5 zS F 1841 2,795) 196 1,033,531 ) 5,190,382 ) I 1842 ) 4,535 323 ) 1;147,316 ) 5,772,692 ) 1 1843 ) 3,947 ) 518 ) 1,253,018 6,298,834 )) 1844 :) 2,759 236 ) L342,595 ) 6,735,553 ) 1 1845 I 2,619) 189 1.409,070 7,066,501 f 1846 -2,035 161 1,358.648 ) 6,809,788 . 1847 I 2,3441 198 1,410,701 7,072,669 14 1848 I 1,687) 131 1,284,590 I 6,436,498 1; 1849 -1,348 135 . b211,216 ) 6,070,640 ) 1 1850 I 1,468) 134 1,051,364 ) 5,272,572 1. 1851 .: 1,4361) 117 T19,472 3,912,636 16 1852 1 1,315 134 801,727 4,023,857 2: 1853 I 1,277 I 105 774,836 I 3,887,790 2: 1834 L,819) 321 746,645 3,753;983 2 Härvid :kan anmärkas, att ifrån 1845 blef vid beskattningen antaget, att 15 centner hvitbetor gifva 1 proc. socker. 1 centner betor betalte året 1840—41 1,, året 1842 14, från 1844 1,, 1848 3 och 1853 6 preussiska Silbergroschen i skatt. Nu kan man redan med säkerhet antaga att 12 proc. betor lemna 1 proc. socker. N Det är onekligt, att inom kort tid denna industrigren tål hela tullskatten likaväl som den indiska socker-införseln, utan att fabriksegarne eller landtbrukarne gå miste om den vinst hvarpå hvarje för ett land naturligt yrke har anspråk. Skilnaden i tull är också redan högst obetydlig och försvinner sannolikt fullständigt vid nästa tullföreningsbestämmelser. Sedermera kan man ej vidare upprepa det påståendet att hvitbetssockerproduktionen gynnas pådet allmännas eller konsumenternas bekostnad, lika litet som man kan bortdisputera den fördel hvitbetssockerodlifgen lemnar den deråt egnade jorden och tillika sjelfva statshushållningen; jemföras de ofantliga summor, som genom denna industrigren qvarstanna inom tullföreningens område, så kunde man antaga, att denna behållning borde för tullföreningsstaterna låta känna sig genom ena motsvarande brist-i spanmålsutförsel, och man skulle kunna påstå, att i fall den med hvitbetor odlade jorden användes till sädesproduktion, kunde möjligtvis för den utförda spanmålen lika myecket socker införskrifves. Så är likväl ej händelsen, emedan i det fallet jordvärdet skulle lida genom spanmålsodlingens utbyte mot hvitbetsodling. Men resultatet visar sig alldeles motsatt. I hela trakten mellan Magdeburg och Braunschweig, der det jemförelsevis största antalet hvitbetssockerbruk är sammanbopadt, har jordarrendet stigit vida mera än annorstädes. Bönderna finna fördelaktigast att plantera och sälja betor, och mångenstädes ha jordegare utarrenderat sin jord åt sockerbruken, emedan dessa betala den mycket mer än de sjelfve, med allt sitt besvär, skulle kunna skörda derpå. Under sådana förhållanden har man skäl att påstå hvitbetsodlingen vara ett föremål af hög vigt äfven för svenska landtmäns uppmärksamhet. Den ännu ej öfverståndna penningkrisen hänvisar tydligt på nödvändigheten att minska importen och öka exporten, för att tillvägabringa jemnvigt i landets Vexelaffärer, Men knappast finns någon. annan lika närliggande utväg att bespara landet ofantliga jordkapital, : Tages nu i:betraktande, att räntan för jord i Sverge är i allmänhet mindre än utrikes, så är detta redan en fördel för ifrågavarande produktion. Det lärer ej vara att befara, att räntan skulle alltför snart stiga betydligt öfver hvad den nu är; dertill skulle fordras en möjlig spanmålsexport för a priser, men som vanligen hålla sig uppe blott för ganska kort tid. Att genom bränvinsbränning uppdrifva jordafkastningen, lärer ej mer vara så litt; och om än dessa. medel möjligtvis kunde göras vinstgifvande för en och annan enskilt person; om än penningar kunde derigenom förflyttas från konsumentens till producentens fickay så tjenar denna cirkulation blott att förderfva några personer: till lif och själ och öfverlemna dem åt fattighusen eller brottmålsdomstolarne. Frågan blifver derföre om ej andra hinder