Aftonbladet – 2 augusti 1858, sida 2

förhöjning kunde ha till följd, att man åtminstone vid nästkommande riksdag sluppe att höra samma visa på nytt upprepas, och anspråken sålunda anses tillfredsstälda för den tiderymd, som upptages af tvenne statsregleringar. De ovanligt rika tillgångar, som vid riksmötets början stodo till ständernas förfogande, hade jemte löneförhöjningsanspråken framkallat andra af mångfaldig art. Deribland må i främsta rummet nämnas behofven för armen och flottan. Budgetten blef ock derföre i hvad som rör fjerde och femte hufvudtitlarne föremål för ständernas gemensamma öfverläggningar, hvarigenom tillfälle bereddes för männen af facket att icke allenast inför egna ståndsbröder, utan ock inför prester, borgare och bönder utbreda sina specialkunskaper i ämnet, och med tekniska termer öfverflyglande sparsamhetsandans återstående betänkligheter mäktigt bevisa den absoluta nödvändigheten af hvarje anslagspunkt i den kungliga propositionen, och ett och annat derutöfver. Förgäfves höjdes en åldrig: krigares välbekanta och alltid gerna hörda stämma, utförligt granskandedet kungliga förslaget, och nu såsom alltid varnande emot öfverdrifter i anslagsväg, samt ådagaläggande behofvet af nya organisationer. På sådant ville man nu ej lyssna. Resultatet blef, som bekant är, en årlig förhöjning i dessa båda titlar af 2,978,610 rdr. De öfriga sju hufvudtitlarne erhöllo förhöjningar till ett sammanräknadt belopp af 3,658,620 rdr. -Totalförhöjningen för alla nio hufvudtitlarne blef alltså 6,637,230,rdr hvilken summa, tillagd förra statsregleringens 18,871,270, bildar den nuvarande ordinarie budgettens belopp 25,508,500 rdr. För tillfälliga statsutgifter samt lån att af riksgäldskontoret utgå anslogo ständerna dessutom den lilla nätta summan af 16,423,542 rdr 2 öre. Dylika summor ha aldrig tillförene vid någon svensk riksdag, icke ens under brinnande krig, blifvit beviljade. Och likväl åtnöjde man sig icke härmed, utan beslöt sig utan den ringaste tvekan till att ingå på den af Sverge förut obeträdda fondsystemsbanan. Redan förut hade vid flera riksdagar vissa representanter ifrigt förordat en dylik åtgärd, men majoriteterna hade hittills icke velat lyssna dertill. Men nu syntes hela representationen fattad af en jernvägsentusiasm, hvilken för hvad pris som helst måste tillfredsställas. Vi tillhöra ej deras antal, hvilka anse statsskuldsystemet icke böra under några vilkor anlitas. Detkan gifvas och har beklagligen ej sällan gifvits förhållanden, då nöden icke har någon lag, då landets hotade sjelfständighet oafvisligt kräfver en. sådan åtgärd, sedan alla andra visat sig otillräckliga. Det kan äfven gifvas stora nationalföretag, hvaraf nyttan och fördelarne fortgå genom sekler, och hvilkas kostnad derföre med rätt och billighet bör fördelas på kommande slägter. Ett sådant företag var t. ex. anläggandet af Göta kanal; och ostridigt hade det varit bättre att då taga sin tillflykt till fondsystemet än att anlita en ännu sämre utväg, en sedelemission, hvars slutliga -följd blef att försätta statsbanken i ett slags konkurstillstånd. Men härmed ha vi ingalunda medgifvit hvarken att någon rätt nöd nu var förhanden, ej heller att det företag, som man för detta pris ville tillvägabringa, kan betraktas tillhöra samma kategori som t. ex. en kanalanläggning. Den senare, hvars kostnad är vida större, kan likväl, sedan den en gång blifvit färdig ganska väl underhålla sig sjelf, och hela den rörelse som der bedrifves med. all dertillhörande apparat blir naturligtvis ett föremål för den enskilda företagsamheten. Icke så med en af staten anlagd och administrerad jernbana Till dess anläggningskostnad, redan i sig sjelf ganska betydlig, måste läggas en rätt känbar underhålls-, driftoch förvaltningskostnad, hvilket allt här blir egarens ensak. Kanaler, en gång väl bygda med statens medel, ha sedermera den grannlagenheten attej vidare låta höra af sig. En statsbana deremot, som ej bär sig, kommer att utgöra ett stadigvarande bekymmer för den ena statsmakten, en outtröttlig penningsugare för den andra. Och egnar det väl staten att omedelbart uppträda och fungera som byggmästare, maskintillverkare, hållkarl, körsven? Ha vil ej nog med de skaror af embetsoch tjenstemän, som äro eller åtminstone anses oundgängliga för statsmaskinens oafbrutna gång, utan måste man nödvändigt till industriens tjenst underhålla en nybildad tjenstemannakår, af regeringen helt och hållet beroende, och för dess politiska ändamål synnerligt användbar, då det patronage, som härigenom lägges i denna regerings händer, utöfvar inflytande icke ensamt på de tusentals tjenstemännen sjelfva, utan ock på de ännu flere tjenstsökande och på dessas vänner och fränder? Är svenska industrien verkligen så maktlös, att den icke allenast är i behof af tillfälliga understöd från statens sida, utan ock måste öfverlåta sina affärer helt och hållet i statens händer, och låta denna i egen högl person uppträda såsom industriidkare? Dessa frågor jemte åtskilliga andra, som här skulle kunna framställas, öfverlåta vi åt en icke af-å lägsen framtid att besvara, och svaret lärer sannolikt icke komma att utfalla tillfredsställande för det nu olyckligtvis antagna statsbanesystemet. Vi skola i en följande artikel närmare taga i betraktande jernvägsfrågans behandling och derpå yttra oss om den kyrkliga. : TREE Posttidningen meddelar följande regeringsbeslut: K. M:t kar den 10 sistl. månad, uppå derom gjord ansökning, anbefallt statskontoret att från fullmäktige i riksgäldskontoret reqvirera och till grofve Thorsten Rudenschöld utbetala 750 rdr rmt ataf de vid sistförflutna riksdag för innevarande år anslagna medel till bestridande af kostnaderna för de racar. hemfilde. orefte kommer att i Och för folk