Aftonbladet – 2 augusti 1858, sida 2

beklaglhgen belhinnes 10ga klar och inflytelserik, så skulle företaget icke vara utan sin nytta. Det är någonting eget med våra riksdagar: Menniskor af allehanda stånd och vilkor, visa och ovisa, sammankomma från olika håll på en punkt, de flesta i den glada och stolta förhoppning, att nu skola fordna tiders brister åfhjelpas, föregående riksdagars misstag rättas eller åtminstone det goda gamla orubbadt bibehållas. Man är tillsammans ett h lt år, vanligen ett godt stycke derutöfver; man funderar, diskuterar, intrigerar (på svenska verkar), man ömsom afslipas och stålsättes; och slutligen skiljes man åt, hjertligen utledsen vid alltsammans, för att öfverlemna sig åt en lång politisk dvala, ur hvilken man derpå i sinom tid på nytt spritter upp, färdig attförnya den gamla leken. Under mellantiderna regeras från ena sidan lika oaflåtligt som det betalas skatt från den andra. Men några spår af politiskt lif förmärkas sällan om någonsin, och kunna det svårligen, så länge sjelfstyrelse, samlingsfrihet, petitionsrätt — dessa mäktiga rörelsekrafter för samfundslifvet i andra konstitutionella stater — här antingen icke förefinnas eller cck lemnas obegagnade. Så mycket angelägnare är det derföre, att nästan den enda rörelsekraft, som ännu utöfvar en någorlunda jemn verksamhet, pressen nemligen, söker äfven under dessa mellantider återföra uppmärksamheten på det närmast förflutna, hvilket alltid infehåller lärdomar och varningar för det kommande. 1856 års riksdag skiljer sig från den hundra år förut hållna, nemligen 1756 års riksdag deruti, att under det den senare företedde en mössornas (d. ä. det i anslagsväg konservativa partiets) seger öfver hattarne (det fram-, uppoch utåtsträfvande partiet), äfvensom det komplettaste nederlag för hofvet; företer deremot den förra — raka motsatsen till allt detta. De varnande stämmor, som höjts från vår tids mössor, ha förklingat som en ropandes röst i öknen, lätt nedtystade af ropet från dessa hattar, hvilkas lösen synes ha varit: Vi ba ju pengar i öfverflöd, här skall rumlas och hofvet har såväl i detta hänseende som i de flesta öfriga icke behöft räkna några nederlag. Jemför man åter sistlidne riksdag med den näst föregående, och vill i likhet med hvad som yttrades i en då utkommen broschyr tillerkänna 1854 års riksmöte ett stilla reformerande skaplynne, så lärer detta omdöme näppeligen kunna tillämpas på det i år afslutade, hvars karakter deremot uti allt hvad som rör anslag, torde få betecknas såsom häftigt framrusande samt i afseende på de mera djupgående reformerna inom stat och kyrka såsom i allmänhet och med få undantag antingen loverande, eller stillastående eller vezxtaf fientlig. Då det ingalunda varit vår afsigt att här ingå i-en fullständigt genomförd granskning öfver behandlingen af alla de mångfaldiga frågor, som utgjort föremål för riksdagens verksamhet, inskränka vi oss till de trenne, hvilka, redan innan ständerna börjat sina öfverläggningar, på förhand ansågos komma att blifva hufvudfrågor, och som äfven kunna anses ha gifvit riksdagen sin egentliga karakter: löneförhöjningsfrågan, Jjernvägsfrågan och religionsfrihetsfrågan. Löneförhöjningsfrågan, hvilken tyvärr aldrig kom derhän att bli en verklig löneregleringsfråga, utan hvars uppställning beklagligen nog mycket påminner om hr Cavallii förslag till teaterns reorganisation, inleddes såsom vanligt af den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd och behof. Uti det protokoll, som åtföljde denna kungliga proposition, bestämdes vissa lönegrader äfvensom de vilkor, under hvilka den nya löneförbättringen komme att tillgodonjutas; men något förslag till en i sammanhang härmed skeende reglering af embetsverken förekommer icke. Ostridigt förefanns ett stort behof af löneförbättring för tjenstemän i allmänhet, deribland i främsta rummet de civila inom statsdepartementerna och de värfvade regementernas befäl. Men billigt och önskligt hade varit, om man för detta ändamål faststält en beräkningsgrund med nedgående skala från de tillförene sämst aflönade till de redan förut temligen högt aflönade, samt om man bestämt ett maximum, hvarutöfver, med några få gifna undantag, ingen löneförhöjning vidare finge ega rum, Detta iakttogs emellertid ieke, och häraf uppkom en viss ojemnhet i hela denna s. k, reglering, hvilken i flera afseendon visar sig ganska märkbar. Inom stånden behandlades denna fråga alldeles på samma sätt som förut iakttagits i dylika fall, Regeringen behöfver vid sådana tillfällen icke göra sig den ringaste möda, utan kan tryggt öfverlåta omsorgen om sakens genomdrifvande åt ständerna sjelfva, hvilka i fråga om propositioner, som afse löneförhöjningar, vanligen icke effara andra bekymmer, än huru de skola tillvägabringa en och annan ytterligare stegring utöfver hvad regeringen begärt. Att på riddarhuset, som numera är att betrakta såsom ett slags deputation från civilstaten och armån, vid detta tillfälle, såsom alltid kämpades pro aris et focis, och att blotta ordet reform, annars der så förhatligt, alltid förmår, så snart det afser löner, framkalla en massa af föryt okända retoriska talanger, behöfver man visst ej förvåna sig öfver, Lika litet, att presteståndet, ehuru ej direkt intresseradt i denna fråga, icke gerna kunde ha någonting emot ensak,som beredde fördelar och styrka åt de verldsliga embetsmannakårerna, så mycket mindre som förhöjningar åt detta håll kunde afvända den redan väckta uppmärksamheten på förminskningar j åt ett annat. Men att äfven inom de bådal folkvalda stånden denna till millioner uppgående löneförhöjning i allmänhet rönte så fögal motstånd, och att man härvid sysselsatte sig med hvad som jemförelsevis kunde betraktas som obetydligheter, väcker mera förvåning, och kan svårliger förklaras annorlunda än genom den svindel, som synes ha gripit representationen i dess helhet vid riksdagens början, och som under dess fortgång, långt ifrån