Aftonbladet – 30 juli 1858, sida 2

Jag ansträngde mina ögon för att skåda genom mörkret... Jag såg tydligt floden. Vi foro förbi dess mynning; demstarka strömmen gjorde det omöjligt att lägga iland der; men aan några årtag, och båten stötte mot stranen. Min resa var då verkligen öfverstånden; jag var räddad; nu hade jag blott att uppgöra med roddarne och gå så fort jag kunde till Antibes. Intet vidare fördöljande var nödvändigt; Jag kunde åter gå rak, välja min egen väg och återtaga mitt eget namn. Medan jag tänkte på allt detta, gaf jag roddarne ett af mig undertecknadt papper, hvari intygades, att de uppfylt sitt åtagande, och vid hvars företeende den för derastjenstutfästade summan skulle till dem utbetalas. Jag hade redan ena foten på land och den andra ännu i båten, när jag i en hast frågade med en -änsla af nytt tvifvel: el I ären fullkomligt säkra på att detta lär fransk grund? Gud gifven, svarade mannen, som ännu icke hade talat, pekande på den töckniga himlen och derefter på dep svallande sjön, att vi vore lika väl hemma, som det är sant att ni är på fransk grund. Hvilken väg måste jag gå?n frågade jag nu fullkomligt trygg. Sedan ni lemnat kusten,, sade samme man, så tag af till venster och gå rakt fram, tilldess ni kommer till en klump af olivträd; stora landsvägen till Antibes går der tätt förbi. Jag tog ett guldmynt ur min börs och af det åt honom, sägande: Gud välsigne er ch sjfye er en lycklig färd! När ni kommer he 8 årick en skål för min välgång och äddnmge Jag vände mig bort med. fullt hjerta; de v 2? lea Hädanefter skulle jag visu. blan klockan : Jag visste icke hyad a kr kanske tolf, eller något sc Cr A Frö odå Mi var mörkt och ödsla tt, OCh den ne månens strålar vorosa Mätta, Att denbisa gjorde mörkret synligare. Jag gick en stund framåt, seende mig oroligt omkring efter grup: