Aftonbladet – 24 juli 1858, sida 2

—— — — och då bad hon mig komma till sig, och i en knappt hörbar hviskning — hon var så matt, stackare! — sade hon: Ni måste bort. Jag skulle aldrig förlåta mig sjelf, om för min skull... hon uttalade icke meningen, men en rysning, som kom öfver henne, röjde löppet if hennes tankar. Ni måste bort, och utån vidare dröjsmål... Lofva mig att ni vill det!, Jag lofvade. Jag vet att ni vill förlåta mig :ör det jag var så dåraktig, och all den oro jäg förorsakat er; jag kunde verkligen icke njelpa det; Jag visste icke hvad jag gjorde. Hvad er vördnadsvärda mor vidkommer, var ej orolig för henne! Jag skall bli qvar hos nne och vill göra för henne allt hvad jag ville göra för er sjelf. Gud välsigne er i all tid för all er ömhet emot mig! Gå nu och tag någon hvilal S Jag sade att jag icke hade någon lust att sofva, och att jag hellre wille vara gvar hos henne; men hon fortfor i sitt yrkande, och jag gick till min egen lilla kammare. Det dröjde länge innan jag kunde tillsluta mina 5gon, När jag steg upp om morgonen klockan sju, var Santina bortgången — hon hade gått för flera timmar sedan hemåt åtföljd af sin syster och svåger. Hon var ännu matt,, sade de,,mep lugn. Goda, tillgifna, uppoffrande Santina! Måtte Gud beskära dig lugn, arma lamm! I daggryningen infann kaptenen sig åter, och arm i arm lemnade vi huset samt ankommo snart till Sot.oripa. Detta slags tunnel, dit dagsljuset intränger endast genom små och långt ifrån hvarandra varande gluggar, är dystert till och med vid middagstiden; på den timman, då vi dit inkommo, var den kolmörk. Vi trefvade oss fram temligen fort, då vi stötte på en figur, som stod midt i vär gen för: 088, Hvem ni än må vara, gå ur vägen! sade kaptenen vresigt. RN Det är jag,, utropade en för mig väl bekant röst. Du, Alfredoly utbrast jag. Så vänligt af dig. 3