Aftonbladet – 23 juli 1858, sida 2

Kaptenen vinkade åt mig att genast gå. Jag fann att det var brådtom, men jag kunde dock icke förmå mig att lemna den stackars flickan utan några trösteord. Jag var mycket bestört öfver detta nya hinder. Hvarföre kan jag icke följa med er? sade Santina hastigt uppspringande, och hennes anlete ljusnade; jag kan ju följa med er? Ni kan icke vara utan någon söm passar upp er, ni må bege er hvart ni vill; och om ni blir sjuk, Hvem skall Ha omvårdnad omer och sköta er? O, låt mig få följa med er! Jag måste motsäga henne; jag åberopade henhes ungdom, min ungdom, verldens prat; den säkra förlusten af hennes goda rykte. Hon förstod icke, stackars flicka, huru det kunde skada hennes rykte att vara ung och följa med mig. Var jag icke hennes husbonde? Var hon icke min tjenarinna? Hade hon icke varit det i flera år? Nå, om hon förlorade sitt goda rykte, bekymrade det henne föga. Låt folket prata hvad de behagade; der intet ondt skedde, var också ingenting att skämmas för. Så var det ju? En annan invändning var min klena kassa. Jag hade knappt tillräckligt för eget behof, huru skulle jag då kunna sörja för två? Just då jag yttrade dessa ord, fann jag huru ömkligt de läto, begagnade såsom ett skäl emot en varm och oegennyttig tillgifvenhet, sådan som hennes. Gud vet att de voro dikterade af en känsla af pligt emot detta oskyldiga. älskande hjerta. Saritina hade sitt svar färdigt: Hon behöfde ingen lön; hon kunde koka mat, laga mitt linne, vara nyttig på hundra sätt; hon var säker på att hon kunde bespara mig många utgifter. Jag talade till henne om min mor. Jag sade henne hvilket förtroende jag hyste till hennes tillgifvenhet och trohet för denna stackars öfvergifna mor. Jag bad henne icke lemna den sörjande modren. Dessa ord tycktes göra någon verkan på henne, Hen hörde uppmärksamt på mig utan