Aftonbladet – 22 juli 1858, sida 2

förföljare gingo tätt der förbi, men tänkte icke på att blicka in i mitt gömställe. Jag väntade tåligt tilldess. äfven det svaga genljudet af deras fjät bortdog, och sedan jag då vågat mig försigtigt ut, hann jag inom föga mer än en minut hem till vårt eget hus, omkring hvilket jag hade beskrifvit en halfcirkel, och smög mig obemärkt in. Jag gick genast till min mors rum, ty det var min oföränderliga vana att se henne innan jag gick tillsängs: och att tala med henne om dagens händelser. Ängslan och oro hade dock på lång tid utträngt den gluatighet, som förr plägade göra denna stund så angenäm, men den var icke dess mindre lika kär för oss i sorg som den varit i glädje. Huru skulle jag kunna berätta för min stackars mor, att äfven denna tröst skulle bli henne beröfvad? Huru skulle jag kunna bereda henne på att se ännu en son släpas i fängelse? : Det kunde dock icke hjelpas, och jag måste se hennes ångest. Det småleende, hvarmed hon välkomnade mig, var mycket nära att betaga mig all den kraft jag hade sträfvat att ernå. : Jag visste knappt hvad jag sade, eller hvad som tilldrog sig emellan oss. Hvem kan ihågkomma de afbrutna orden i så bittra stunder? Hvarje modershjerta åtminstone skall förstå och klappa af sympati för denna stunds ångest. Låt mig säga med sonlig stolthet, att min mors karakter var icke en vanlig. Dess utmärkande drag var en så sann, så ren, så ödmjuk gudfruktighet, att hon knappt sjelf visste, det hon var gudfruktig. Hon hade en själ, som aldrig tvekade att göra dagliga sjelfuppoffringar. Ett sådant fruntimmer visste, efter första utbrottet af sin oro, huru hon skulle Rejda rörelserna i ett hjerta, så ömt som någonsin klappade i en qvinnas bröst; och Bon gjorde det:äfven. Sedan jag beslutit att icke göra något försök hvarken att undangömma mig eller fly, bjöd hon till att, genom att slösa på mig all