Aftonbladet – 21 juli 1858, sida 3

kommo till oss och förfrågade sig om utvägar att sätta sig i säkerhet. Hur kunde vi sörja för hvars och ens trygghet? Så vidt vi kunde, hjelpte vi dock de mest komprometterade på flykten. För de öfriga Yrkade vi nödvändigheten att undvika att genom ett förhastadt steg, draga ned styrelsens hämd öfver de qvarlemnade slägtingarne och vännerna. Vi gjorde många förluster inom våra led, det är sant; de, hvilka vi kunde kalla våra anförare, hade blifvit grymt decimerade; men kärnan af vår här var bevarad, och vi måste spara den till bättre dagar. Vi voro åtminstone så mycket invecklade söm de, och likväl qvarblefvo. vi på vår post. Må de göra detsamma. Ack! Vi hade gjort allt hvad söm stod i vår makt för att föra skeppetin i säker hamn; men det var annorlunda förordnadt: skeppet var nära att sjunka. Hvad annat kunde vi göra än gå i qvaf med detsamma? Detta funno vi vara vår pligt, och dervid höllo vi oss. O, hvilka ångestfulla dagar! Jag kan icke. tänka på dem utan att rysa äfven nu. tluru Ofta afundade jag icke Ceesar hans öde. iluru ofta, om natten, när jag lade mig ned trött och misströstande, hoppades jag icke, att karabiniererna skulle komma att afhemta mig och sluta min ångest. Jag har ofvanföre sagt, att-åtskilliga af ryktena om de af några bland fångarna meddelade upptäckter Voro välgrundade. Ack, det var alltför sant; några af våra vänner hade icke kunnat uthärda de marter, hvarför le voro utsatta. Heder ske dem, hvilka voro i stånd att lida och tiga; men låtom oss icke vara för stränga emöt dem, hvilka dukade under. Låtom oss hellre spara vår harm åt den omoraliska styrelse, hvars handtlangare icke tvekade att spela rollen af inqvisitorer och bödlar emot sina medmenniskor: a ;