Aftonbladet – 17 juli 1858, sida 3

(Införes på begaran.) Ett ord till fordna Kan fator.— Menniskan liknar blomstret på marken, som blomstrar upp, vissnar och sönderfaller till stoft: AMt i aatureb predikar denna lära, fadivider, gentratioaer gå bort, försvinna, för att lemna plats åtvärdra, hvilka i sin ordning måste dela samma 9 ikliga öde, Det ligger något smärtsamt nedslående för den stlige betraktaren i vissheten om denna gliga vätur hos allt hvad vi skåda, värdera, och Svilkorligen framtränger den frågan öfver läppar: SHvarföre skapades allt detta så sködt, å fullkomligt, så beundransvärdt, då det efter f tiga år skall förgås och förintas? Men denikristue ännet sväret.på denna fråga. Midt blan förgangelsem ruiner, midt bland spillrorna af sin tillnietjordå lycka känner han dock att något funes s r beståndande, som ej följer den materiella verldens lagar, och denna visshet ger honom mod att bära åfven de svåraste förluster att uthi äfven de smärtsammaste försakelser. Han blickar uppåt till skapelsens urkälla, till Gud) till den eviga kärleker, som aldrig dör, och han känner då ätt äfven inom honom sjelf lågar en gnista af det eviga lifvet, att det: sanna, det goda, det sköna bliftet Höståndande, om det än uppenbarar tig i skilde former. Medvyctandet af denna sanning, som slutnrar inom hvarje menniskobröst, gör sig ock gällahde i den gärd af kärlek, aktning och vördnad vi egna våra dvortgångne stora mäh, i den helgd hvari vi hålla deras minne, och i den tacksamhet hvarmed vi ätajute deras välgerningar. Mången gång dukade de ander i stridenvmoöt det onda, och deras sista timma og ingan de sjelfva fingo skåda framgången al sina Semödanden. Men det ädla, det goda och sanna, hvarföresde varbetade, öfverlefä dem, odehkgefterverlden njöt frukten af deras mödor och i välsigtande dem som menniskoslugtets Och många äro de stora män, MO as as namn med beundran och kärlek terkomnrande slägten, men många äro fvett do,som verkat ivdet tysta, och hvilkas namn, okända för verlden, endast förvaras i ett och annat tacksamt hjeris; De hafva hört till de stilläT landena. Deras liis har spridt ettfmildt, välgöfande sken för alla som kommit i deras närhet, utan ti der! Lida den stora hopen; deras lif, dera hafva haft ett ljuft, helsosamt inflytande på fder fning, i hvilkås hjertan de utsått sånget Wdelb fr ök aörföre Ba ingripit 1 verldshändelserhas Fe Ocl ifven dessa kunna dock inom sin i verksingskrets lika ofta räknas bland menniskosligtets välgötare. Det är ett sådant namn jag nu vill nämna, det är på det välgörande i em dylikstilla ch anspråkslös verksamhet Jag dag vill göra mina sare uppmärksanima. Det är om ca ädel gvinna, en qvinna i detta ords skönoste betydelse, en trogen arbetirinna i sin Herres vin; rd; hyilkt at hela sitt lif, alla sina krafter åt ungas spöar, som jag m vill tala några ord. är och ebyeom känt Maria Schenson, känner äfver mnes dygder, benues aldrig tröttnande verksamh förr än ögat slocknade och Handen den, och skall säkert instömma med mig, att hon rit bland dem, gom, utan ätt göra uppseende, utan askan att bemärkas och beundras, at mycket godt och nyttigt i det fördolda. Och bland deunga qvimor, som åtnjutit hennes handledning, finnas säkert måvga, nästan inom hvarje del af-fäderbeslandet, som i tacksamma hjertan gömma minnet uf den ädla, fromma lärarinna, ten så varmt nitälskade för deras sanna bästa. Äfv a jag räknar mig med gäde bland deras antal, ocw Agt är derföre jag nu vågtr vända mig till dessa m! medsystrar och kamraw, för att uppmana dem dt om gärd af tacksam kärkk åt den bortgångna, itoderliga vänven. Hon inshmrade i den sista sömuen EN år, beh stilla och fridföllsofY fnad vär är ven hennes död. I skuggan af åldriga träd bvilar nu hennes stoft på Upsalas vackra kyrkogård, men