Aftonbladet – 17 juli 1858, sida 3

vid sina ord? Det återstod att se I alla fall var jag icke ledsen öfver att ha varit i tillfälle att dråga fördel af min afresa, så att. jag gaf honom en liten tid att lugna sig. Jag hade aldrig djupt reflekterat öfver dueller. Allt hvad jag kan säga är att jag hade ingenting att invända emot den seden. Jag ansåg den såsom en obehaglig ytterlighet, hvilken icke borde tillgripas utan starka öch vigtiga skäl, just som att draga ut en tand men likväl i vissa fall ursäktlig och till och med nödvändig. Hvad som förmådde mig att önska. undvika ett fientligt möte med Ånastasio var att det fanns icke någon tillräcklig anledning, dertill, Jag kunde icke ens förmå mig att bli ond på den token, och lika så litet Kunde jag förlika mig met möjligheten att med kall blod döda en medmenhniska eller? bli-dödadsaf henne: Anastasio -hade: aldrig förlåtit mig den del jag tagit i hans störtande i skolan. Sedermera hade Vi icke råkats.på gatan eller på något offentligt ställe (isällskap träffade Yi aldrig hvarandra) utan att med hvärandra vexla föga vänliga blickar. Senare, tre eller fyra år efter det jag lemnat skolan, hade jag hört allmänt omtalas, att han hade tappat en betydlig summa på spel;. samt att, då han icke var i stånd att betala den, han hade begifvit sig, utrikes; och sqvallret hviskade, att han hade följt med en operadansös. Vare dermed huru som helst, håde jag derefter icke hört någonting mera om höohom, hvåiken godt eller ondt, tills den aftonen, fulla fem år efter hans försvinnande, då jag mötte honom på operan, förvandlad till en gardeduscorps-officer.. Läsåren kan finna, att hans Pojkaktiga illvilja emot mig hade haft-tillräcklig tid att afsvalna. Truppen: garde-du-corps bestod af unga, resliga, vackra män af god familj (huru apan Anastasio hade fått inträde bland dem, kan jag icke gissa), hvilkabade den uteslutande rättigheten att hålla vakt omkring konungens person och i de kungliga rummen. De åtnjöto icke det bästa moraliska rykte, och det