Aftonbladet – 16 juli 1858, sida 3

fall annat än — en utvecklad, mera ordnad, mera ändamålsenlig undervisning i dessa ämnen Med afseende på lifvet i allmänhet, De gamla konstakademierna , liksom de andra gamla skolorna och akademierna, äro, i sammanhang med hela samtidens ofvan antydda kärakter i förhållande till de under utveckling stadda idernas och idealets behandling, icke på hvarje punkt så fullkomligt vakna, som det närvarande ögonblicket fordrar. De meddela dessutom sin undervisning i teckning endast och allenast med afseende på konstens och konstakademiens fordringar. De måste i en sådan tid som vår blifva eftern. Deras metoder äro icke metoder för de elektriska telegrafernas och jernvägarnes tider. De äro det gamla samhällets skapelser, inrättade endast och allenast med afseende på dess behöf. Det nya vill ej, kan cj gjuta sitt vin i dem. Så bildar den nya tiden — sina egna skolor, äfven om den icke gifver dem sådana der gamla auktoritetsstolta namn som akademter eller dylikt. Och som det nu är industrien, arbetet, som skapar det nya samhället, så är det den som bildar dessa nya skolor. Industrien anser färdigheten att teckna vara en af de färdigheter, som snart sagdt hvarje menniska, hon må komma att tillhöra hvilket yrke. som helst, bör besitta. Teckningsskolorna ligga henne derföre synnerligen om hjertat: Den vet, att till och med ett lands rikedom beror derpå i er icke så ringa grad. Ty det är från dessa skolor som smaken utbreder sig öfver landet; och det folk, hvars marknad bjuder på de smakfullaste varorna, har alltid en större afsättning på dessa varor än de folk, som bjuda sin samtid på solida — klumpmassor. — Vi häntyda härmed på Frankrike, der hvarje småstad har sin teckningsskola; och vi påminna om England, såsom det der insett detta behof och derföre under förra året upprättat det storartade institutet och musöet i Kensington (London), för att derifrån sprida. smak, teckningsfärdighet och lärare öfver hela England. I. dessa teckningsskolor, i dessa museer och vid alla de utställningar, som .industrien anordnar, finner man nu dessa gispsafgjutningar, dessa afbildningar af konstverk, som väckt en och annan konstälskares fruktan och ovilja. I harmen öfver detta industriens tilltag tillskrifver man densamma mindre goda bevekelsegrunder. Och dock har den i detta fall inga andra än den att — utbreda smakens och bildningens herravälde. Detta vill man nu också förneka. Man kallar afbildningarne för vrängbilder och påstår, att smaken och konstsinnet, långt ifrån att derigenom bildas, tvärtom förskämmas, och att utbredandet af en sådan smak är att utbreda — smaklöshet eller åtminstone en falsk uppfattning af konsten och det konstsköna. Men vi fråga hvar och en, som besökt dessa industriens museer och utställningar, om dessa afbildningar verkligen äro sådana vrängbilder, om de verklien så Mycket urartat från sin ursprungliga mönsterbild, om der verkligen ur gipsen talar eller andas väsenden, som äro så vanslägtade från dem, som blicka emot oss från marmororiginalen. Vi fråga, om dessa träsnitt eller stålstick, som i femtiotusentals aftryck mångfaldiga ett originalkonstverk, verkligen förstöra vår smak eller missrikta vårt konstmedvetande. Vi hafva i en föregående artikel om industrien och folkuppfostran framhålliv en förebråelse, som man mera rättvist synes kunna göra vår tid, — den nemligen, att den för bildningens utbredande lemnar bildningens intensitet nog mycket åsido. Man skulle nu kunna lämpa denna förebråelse emot samtiden just med anledning af det ofvanstående. Och man har äfven gjort det. Men — i detta fall — är det då så fullkomligt afgjordt, att detta allmängörande och tillgängliggörande af konstverk medelst afbildningar at desamma endast är ett utbredande och ej tillika ett verkligt, äfven åt väsendet syftande arbete i bildningehs tjenst? Skulle verkligen mannen af folket, som får tillbringa en och annan af sina lediga stunder bland dessa konstverks-afbildningar, förlora derpå, göras omottaglig för det sanna konstverkets intryck? Vi tro det ej. Vi tro fastmer, att hans förut slumrande konstsinne väckes till lif just i och genom detta konstverkens mångfaldigande. Och blir än detta: hans konstmedvetande af temligen lös beskaffenhet — liksom äfven det, hvilket grundas på all yrlig betraktelse äfven af sjelfva originalkonstverken — så är dock hans konstsinne väckt, och originalen, när han en gång får se dem, skola sannerligen ej lida uppå att han af dem genom afbildningarne fått en försmak. 5 Det är icke något ringa faktum, som vi i dessa rader antydt. Det är en ny utsigt, som öppnat sig inom hela Englands och Frankrikes nyaste bildningshistoria. Må man besinna sig, innan man från sin kateder fäller sina domar öfver det närvarande bildningssträfvandet och dess karakter, öfver industrien i dess förhållade. till korsten. Den dag, som gryr ur det närvarande jäsningsarbete, hvari det gamla samhället med hvarje dag allt mera omgestaltar sig, är oss ännu ej klar. Den fyller oss rättvisligen med många anledningar till fruktan för de högre intressenas riktning och öde. Mön den fyller oss äfven lika rättvisligen med förhoppningar om dessa högre intressens nya lif i de nya former och i de nya slägter, som nu allt allmännare deraf delaktiggöras. Ingen bör prisas salig före sin öd, — heter det. Detsamma gäller äfven om tidskiftena. Vi skrifva derföre icke heller någon apoteos på förhand öfver den nya tiden... Men vi kunna ej heller afhålla oss ifrån att framhålla hvad vi anse bevisa sig