Aftonbladet – 16 juli 1858, sida 3

der industrien, som man annars vill beskylla för så mycket ondt här i verlden. Dock — låtom oss icke glömma det — vi hafva att tacka industrien, såsom man tackar det menskliga redskapet för det värf detsamma i högre makters tjenst uträttat. Det der är godt och väl, skall man säga; men, skall man vidare tilläga, konsten vinner derpå alls ingenting. Tvärtomrförlorar den. Och det är industrien i sjelfva verket som skor sig på konstens bekostnad. Det är blott ett nytt uttryck af materialismens seger. Allt skall göras nyttigt, komfortabelt. Konst och vetenskap skola blifva huspigor i det menski hushållet. skola lämpas, som det heter, till allt och på allt. Det ärsaken. Man slutar icke förr än man hunnit tilben ny utvecklingsform af den bildning, som en gång skref sina kokböcker på vers och i sin bildande konst endast kopierade hvardagslifvets vanligaste föremål och såmedelst fylde sina väggar med afmålade skinkor eller andra köksfantasier. Utan tvifvel. Utan tvifvel finnas antydningar till en sådan riktning. Hvar och en, som något närmare följt det sista seklets utvecklingsgång, har rätt att sådant frukta. Gjorde de s. k. anglomanerna sig fullkomligt reda för hvarthän den der nyttighetsoch beqvämlighetsteorien för, så skulle de sannolikt få i perspektivet den der gamla holländska historian i ny upplaga, med förkärningar af kinesisk förstening, såsom slutstenen i den sjelfviska industrialismens beqväma bygnad. Men som sagdt — låtom oss hålla ihop. Låtom oss besinna, att inom denna nyttighetssträfvan äfven rör sig ett ideelt element, som i sitt sjelfmedvetande beherrskar materien och begagnar den för. sina ändamål. Låtom oss besinna; att bland dem, som: arbeta der på gränsen mellan industri och konst, enskilta finnas, för hvilka icke penningen, men bildningen är hufvudsyftet. Och låtom oss vara så förvissade om iddns makt öfver materien, öfver dess seger här i verlden, att vi icke misströsta om dess sak. Den bryter dock slutligen igenom det tjocka skalet af krasshet och beräkning, hvari de der flitens, nyttans och vinstens Taggar vilja qväfva oss. Ingen fruktar alltså för att icke konsten eller den fria, höga, ideala verksamheten i allmänhet alltid kommer att behålla segern. Och låtom ingen dylik fjeskande fruktan komma oss att förbise alla de sträfvanden i denna högre riktning, som midt uppe i de närvarande Se a materiella rörelserna gifva sig tillkänna, Man har sagt ungefär så här: detta industriens konstnärliga fabriksarbete,i och genom hvilket den mångfaldigar konstens verk i hundratals afbildningar — är icke blott icke nyttigt för konsten och idealet utan tvärtom mot detsamma fientligt och i grunden skadligt. Det lärer folket att förakta konsten sjelf i och för dess industriella efterbildningar. Det splittrar sönder idealet i massor af fuskiga kopior, som förskämma folkets smak. Och slutligen gör det konsten omöjlig, beröfvar konstnären både ära och bröd och fullbordar materialismens triumf. . Det der kan kallas att hafva låga tankar om idealet och konsten. Är icke idealet evigt, liksom det skönas id, och derföre oupphinneligt, och derföre ständigt lockande menniskoanden till ansträngningar för att hinna detsamma! Hvarföre då frukta dess undergång enom något industriens åtgörande. En sådan klagande förebråelse . mot industrien kan ej hafva sin grund i något annat än isamtidens brist på positiv apande konstverksamhet. Man vill skylla på industrien, när felet ligger hos en sjelf. Skulle vi med ett par ord söka förklara, hur med denna sak sig förhåller, så skulle vi vilja säga: . Skönhetsidealet, ehuru evigt till sitt väsende, vexlar till sin yttre uppenbarelse med tidskiftena. Vårt tidskifte, det ryende tidskiftet, har ännu ej fått sitt ideal lart. Reaktionen mot det gamla gör oss ännu vanmäktiga vid frambesvärjandet af det nya. Vår tid är ett interregnum i konstens verld. Mera sanning vill fram. Men den nämda reaktionen förleder oss att söka den för långt nere i verkligheten, kanske mest derföre att den gångna skolan sökte den för mycket bland molnen eller i medeltiden och sina mer eller mindre dunkla föreställningar derom. Häri ligger vårt tidskiftes svaghet i fråga om konetvitligt skapande verksamhet. Det vet ej rätt hvad det vill. Men dermed är icke sagdt, att det icke vill något alls. — Emellertid — felet till dess svaghet ligger inom det sjelft, Vi sätta iden för högt för att kunna skrifva dess nederlag eller skymning på någon annans räkning än dess egen. Alltså försvara vi industrien? Ja, men på det sätt, att vi ställa hvar sak på dess plats. Industrien gör icke anspråk uppå attspela rol af konst. Det är icke den som förhäfver sig öfver konsten. Det är konsten som icke fått sig fullkomligt klart, hvad den nya tiden vill med densamma, och skyller oredan på industrien, derföre att denna, såsom naturligt är under ett sådant tidskifte som vårt, råkar till att vara vid friskt lif. Anledning till anklagelse tages bland annat från det ofvannämda industriens sysslande med konstföremål, såsom t. ex, fotografier och gipsafgjutningar m. m. Låtom oss alltså se till, huru bärmed förhåller sig: om detta är ett konstfientligt arbete af industrien, om det är skadligt för konsten och smaken eller — om det icke möjligtvis förhåller sig tvärtom. Det torde väl svårligen falla någon in att påstå, det undervisning i teckning och målning är fientlig mot konsten. Sjelfva de s. k.; konstakademierna satte det ju till sin oj gift att meddela en dylik undervisning. Nåväl. Hvad är då industriens varbete i dötta Aach Aotl