Aftonbladet – 16 juli 1858, sida 2

Har ni sett min brors nya brigg Polycrates? frågade min följeslagare helt tvärt med ljudlig röst. I stället för att svara, såg jag med en viss oro på min interlokutör, hvilken utan tvifvel läste den i mitt ansigte; han vinkade åt mig och fortfor med samma ton: Ett så vackert fartyg som någonsin flöt på vågorna eller skar dem. Såäln TÅ Ja, så sant som ni sitter här. Hon bygdes i Vacazze. Nå, sade han efter en liten paus, få menniskor veta, att i verlden fins ett ställe som heter så; och likväl åstadkommer denna lilla obetydliga italienska ort Vacazze ett så vackert fartyg, som seglade förbi en engelsk fregatt, och det var till på köpet en god 24 På sista resan till Livorno. Ja det gjorde han.n Denna dialog, eller snarare borde jag säga monolog, fortfor en stund på samma sätt, -till dess. min SPN steg upp och med försigtiga steg och åtbörder af en Buffo, i hvarje duett af-hvarje opera buffa, gick till dörren, lyssnade, såg igenom nyckelhålet och återkom derefter på tå samt ombytte derefter plötsligen ton: 7 A me non me la jficcano, en gammal fågel, som jag, fångas icke med agnar,, hviskade han, och hans anletsdrag ljusnade och hans uppsyn strålade af sjelfbelåtenhet, Hör på! Var icke lifassuranskompaniet ett kapitalt pås fund? Ha! ha! hal och han skrattade till dess han måste hålla sig i båda sidorna. Dessa få ord gåfvo mig med ens en insigt i den karakter jag hade inför mig. Lazzarino var ett exemplar af det talrika slägte, som är födt att göra mycket väsen af ingenting och inveckla det: som är enkelt. De strida. alltid emot väderqvarnar, i stället för jättar, och skryta med att de så göra. En individ af detta slag, som inblandar sig i en sammansvärjning — och naturen leder dem dertill — är i sådant hänseende förträfflig. ; Säg nu, återtog Lazzarino, har jag icke tillställt det här fiffigt?2