Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 3

ket skrifs dessa samma former: vi älska, I måladen, de gingo; och när man uppläser det skrifna, så uttalas dessa former så som de skrifs, då deremot i Fransyskan aime aimes och aiment, såsom nyss sades, så väl i dagligt tal, som vid uppläsandet af det skrifna, uttalas aldees lika, eller såsom aime. —1 Fransyskan finns således, i detta afscende, ingen dem ringaste skillnad mellan taloch s ör örat; och språket är gjordt för örat och ej för och det skrifna får för oss betydelse och mening dast derigenom, att vi tänker oss det uppläst, d. hörd:. — Emellan taloch skriftsvenskans fc deremot är skillnaden en skillnad, som hi blott ses. Vi och vi älska låter olik; jaime och tu aimes deremot endast ser olika ut; men låter lika. — Måhända skall ett annat exempel ur Svenskan gö: saken ännu tydligare. — I skriftsvenskan skrifs: djuret har stupat; men: djuret är stupadt. Detta är en sådan der skillnad som i Fransyskan, en skillnad som ses, men ej hörs; ty båda formerna uttalas aldeles lika. För mig, som ej alls har för afsigt att befatta mig med stafningen, må man således gerna fortfara att, på papperet, göra denna tillkonstlade skillnad mellan ett inbilladt, så kalladt supinum, och det verkliga neutrum af pret. partic.; denna skillnad, ehuru oriktig och onyttig, är likväl jemförelsevis af ringa vigt, ty den endast syns ej hörs. Så snart det skrifna uttalas försvinner, i detta fall den skenbara olikheten mellan tal och skrift. (Om den oäkta tillkomsten af vårt skrifna s. k. supinum, sc Sv. Spr. Lag. I1:sta B. sid. 455 och följ.). — Såsom ett motsatt förhållande kan det stundom inträffa, att aldeles olika, både ljud och saker, betecknas med sanima bokstäfver t. ex. en (busken) och en (räkneordet); men, så snart det uttalas, blir olikheten klar. Här har man således kommit öfverens om, att med samma stafning beteckna olika ljud. I förra fallet deremot att med olika stafning beteckna samma ljud. — All stafning, är derföre en jemförelsevis likgiltig och godtycklig sak. Det vigtiga är det ljud, som man kommit öfverens om att man menar med den ena eller den andra stafningen. — . Men — för att återkomma till Fransyskan — en sådan enstaka skillnad som mellan det ny-svenska supinum och neutr. af preter. partic., kan väl tillskapas genom pedantiska stafningskonster; men deremot vore det otvifvelaktigt nästan orimligt att tro, att hela betecknandet af olika personer på olika sätt i olika tempora, genom hela verbalkonjugationen, såsom det sker i Fransyskan, kunnat på-sådant sätt uppkomma endast såsom ett lärdt påfund, och på papperet, liksom vårt supinum. — Utan tvifvel har en gång i förflutna tider alla dessa personaländelser i Fransyskan hörts och ej blott synts, lika så väl som, de motsvarande personaländelserna hördes i moderspråket Latinet och ännu börs i systerspråkena Spanskan och Ialienskan. — Ja, t.ex. Jaime och ils ainent har utan tvifvel en gång låtit olika, likaså väl som det Latinska amo och amant; jachete och ils achetent låtit olika, lika väl som det Italienska compro, comprano 0. s. Vv. Det Fransyska sättet att skrifra dessa former uppkom förmodligen under det de ännu uttalades så som de nu skrifs. Sedermera har språket gått sin oemotståndliga gång till formförenkling, och bortkastat en mängd (ej alla såsom Svenskan) personaländelser, så att det nu låter: jaime, tu aime, il aime, ils aime, fast det skrifs: jaime, tu aimes, il aime, ils aiment. Språket har sålunda ändå måhända undergått ganska väsendtliga förändringar i sina formgrundlagar,, äfven sedan dessa blifvit en gång gram matikaliskt bearbetades. De omnämda skrifna personaländelserna i Fransyskan är dock ej alltid stumma. Om en sådan ändelse efterfölljs af en vokal, så kan den, hyad man kallar bindas dermed (liksom i allmänhet annars stumma slutkonsonanter äfven vid andra ord än verber), och blir då hörbar t. ex. il a fait une faute, der det annars stumma slut t hörs; men det hörs i detta fall lika väl när man talar, som då man uppläser det skrifna. Antingen således det fransyska verbet står så att ändelsen är stum, och i följe deraf, flera personer lika, eller om det står så att ändelsens konsonant skall bindas och bli hörbar, och i följe deraf, de ännars lika personalformerna, för tillfallet bli olika — i båda fallena, om ändelsen hörs eller icke hörs, så uppkommer ingen den ringaste ljud-skillnad mellan skrift och tal. Hur noga tvertom det Fransyska språket undviker sådan ljudolikhet mellan skrift och tal bevisas just bäst genom ett undantagsförhållande vid verberna. — 3:die pers. sing: af pres. indik. af 1:sta konj. har neml. äfven i skriftbeteckningen bortkastat det ursprungliga personala slut t, så att det skrifs så som det låter il aime,) lika så väl som jaime; men då pronominet, som bör jar med vokal efterföljer, och ändelsen således skulle bindas, om der fanns någon ändelse, då påminner sig språket, att det haft fordom en sådan personaländelse i 1:sta konjug. lika väl som i de öfriga (t. ex. finit, recoit), och låter derföre det bortfallna t åter framträda. Straxt följer skriftspråket med, och il aime skrifs, när pronominet sålunda följer efter, aime-t-il. — (Se Olde 6:te uppl. sid. 19 och 356, och Noel et Chapsal 46:te uppl. sid. 50) Till och med i detta undantagsfall. visar således Fransyskan, att den icke tål någon ljud-skillnad mellan tal och skriftformer. — Observera, att hvad-jag här sagt om sannolikheten af att personaländelserna fordom hörts i alla ställningar, liksom de nu hörs vid bindning, är en min egen tanke, grundad på inre sannolikhet och på jemförelse med de beslägtade språkena. — Med denna min fundering må derför vara hur som helst; orubbadt . qvarstår alltid det faktiska förhållandet, att dessa skrifna personaländelser ej nu hörs, annat än vid bindning, samt att, både när de icke hörs och när de hörs, detta sker alldeles lika när språket talas som då det skrifna uppläses. — Förhållandet i Fransyskan erbjuder således ingen den ringaste likhet med förhållandet i Svenskan, der en verklig olikhet, en ljud-olikhet, finns emellan skrift och talspråkets böjningsformer. — Detta orimliga missförhållande qvarstår såsom ensamt förbehållet våra Skandinaviska språk! RB. xc K. ) Det e, hvarmed aime slutar kallas visserligen äfven stumt; men i verkligheten hörs det dock me delbart, neml. så, att, genom dess inflytande, det föregående m, bibehålls såsom ett verkligt m och ej öfvergår till ett nasalt n. Jemför prononciationen af aime med prononciationen af daim, faim 0. 8. V. I CI i (Insändt.) Om Stamholländerierna och deras nye chef. Aftonbladets läsare hafva måhända bland alla tillsatta komitter och gjorda utnämningar förbisett att de för vårt lands boskapsskötsel så vigtiga stamholländerierna helt omsider blifvit hugnade med en chet i majoren grefve E. A. Wirsen. Denna utnämning är ett nytt vittnesbörd derom, att, vid tillsättandet af de få chefsplatser, som hafva utvecklingen af landets madernäring under giv rano