Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 3

Handskriften i detta bref hade blifvit så skickligt förstäld, att Santina sjelf hade lemnat det till mig. Jag hade öppnat det utan den ringaste misstanka, och — jag var nog svag att läsa det. Lilla behandlade mig med mycken stolthet. Hon harmades öfver hvad hön kallade min brist på uppfostran och goda manår. Hon måste en gång för alla säga mig hvad hon hade i sinnet. För att göra det, hade hon nödgats taga sin tillflykt till en list, på det hennes bref måtte komma i mina händer; jag kunde likväl vara fullkomligt lugn; hon skulle icke framdeles störa mig. Hvad hon hade att säga, var att hon icke läte narra sig af den förevändning jag begagnat att bryta med henne. Hon hade länge märkt att jag ämnade öfvergifva henne. Jag var fullkomligt fri att göra det; hon ville bjuda till att trösta sig; men hon var skyldig sig sjelf att säga mig, att sättet, hvarpå jag bragt brytningen å bane, var lågt, fegt, afskyvärdt, ovärdigt en hederlig man 0. 8. VBrefvet slutades med en hemlighetsfull vink om min nya kärlek, hvartill hon önskade mig mycken lycka. Detta bref öppnade åter alla mina sår och örsatte mig i ett feberaktigt tillstånd. Att hon skulle fraväställa sig sjelf såsom tadelfri och kasta hela skulden på mig! Att hon skulle visa sig sjelf såsom ett offer, efter allt vad hon låtit mig lida! — detta var mer än jag kunde fördraga. I första ifvern skref jag ett svar, som jag nu tackar Gud att jag icke afskickade, Vore det icke bättre att jag sökte ett möte med henne och öfverhoade henne med all min barm? Flera timmar förflöto under den plågsammaste ovisshet om hvad som vore bäst för mig att göra. Slutigen beslöt jag mig till den enda utväg, som föll mig in och som verkligen var förnuftig och värdig: jag inneslöt Lillas bref uti ett kuvert och återsände det med utanskrift till henne, utan ett enda ord till svar. Likväl fanns i det brefvet, som hade förorsakat mig så mycken smärta, en droppe af tröst. Lilla var svartsjuk, och jag bekänner till min blygd, att mitt hjerta klappade af nöje vid