Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 3

före icke förevita den, som skrifvit brefvet, sakernas grundlöshet? Hvarföre icke röja harm öfver de öfverdrifna uttrycken? Hvarföre icke med ett ord handla såsom en man, hvilken har varmt blod i sina ådror, och icke såsom en .. hon tvekade ett ögonblick att yttra: såsom en feg stackare. Jag kände mig djupt sårad, men svarade med tvungen köld: Ni vet ganska väl att ni icke tror hvad ni säger. Hon teg icke, för att höra på mig, utan fortfor häftigt: Hvilka skymfer, uppsåtliga, på förhand beräknade skymfer ni hopat på mig! Neka det, om ni vågar Jag nekar det bestämdt. Hvad kallar ni då att skicka mig tillbaka mina bref och mina souvenirer utan ett enda ord till förklaring ? Ni glömmer att ett datum var skrifvet på paketet, som innehöll edra bref och souvenirer — ett datum som för sig sjelft borde ha varit tillräcklig förklaring. Ert datum, svarade Lilla och bet sig i läpparne, var ingenting annat än skamlöshet och af samma art som ert nyckfulla och omanliga uppförande emot mig, Hvad i himlens namn var mitt stora brott, att jag skulle bli behandlad såsom om jag vore den ovärdigaste af mitt kön? Hvarje nerv i hela min varelse skakades af harm vid hågkomsten af scenen i fönstret och allt hvad jag sedermera utstått, men jag tyglade mitt sinne och svarade lugn: Nedlåtom oss icke att göra hvarandra beskyllningar för det förflutna! Låtom oss snarare deraf taga en lexa! Vi ha gjort ett experiment. Vi voro endast två barn, vi kände föga hvarandra — Tföga oss sjelfva. Tiden har ådagalagt skilnaden i känslor och vanor, hvilka äro så oförenliga — med ett ord, experimentet har misslyckats, Låtom oss hålla oss vid sanningen! Ni har aldrig älskat mig. Kanske icke, afbröt Lilla tvärt; jag vet icke. Men det vet jag, fortfor hon ifrigt, att sedan ... Hon tystnade; derefter ändrade