sedan, utan man skulle också aftäcka det mästerverk, som för kommande tider skall vara en minnesvård om de händelser, som utgöra glanspunkterna i det treåriga kriget, det mästerverk, hvarigenom konstnären förstått att sant och troget uttrycka den manliga kraft och styrka, som utgöra den danska soldatens attributer. Det var derföre naturligt, att en betydlig menniskomassa hade infunnit sig, så väl från grannstäderna och orten som från aflägsna platser. Inbjudna voro särskilt kommunalstyrelserna. från Middelfort, Veile och Kolding samtsockneförestånderskapen från grannsocknarne. För stadens räkning hade man inbjudit generallöjtnant Moltke. Klockan 10 samlades deltagarne på rådhusplatsen, hvarifrån processionen efter en half timma satte sig i rörelse i följande ordning: brigadmusiken, borgaregardet, 10:de bataljonens musikkår, de militära detachementerna, sjöfolket med deras flaggor, sångföreningen, 12:te bataljonens musikkår, monumentskomiten och ,generallöjtnant Moltke, kommendanten och de militära embetsmännen, Fredericias kommunalstyrelse, de främmande kommunalstyrelserna och sockneförestånderskapen, andliga och verldsliga embetsmän, skyttesällskapen och andra korporationer, som slöto sig till processionen, samt skråna med sina fanor och emblemer. Vid ankomsten till hjeltegrafven på Trinitatis kyrkogård afsjöngs C. Plougs Danmark, dine Kempegrave, hvarpå pastor Pontoppidan höll ett tal, som slutades med en välsignelse öfver de hädangångne hjeltarnes minne och öfver den hjeltesäd, som ännu växer på Danmarks gärden liksom öfver kungen, folket och fäderneslandet. Derpå tågade processionen till platsen vid Prindsens Port, der en krets slöts kring landtsoldaten och en sång af Ploug uppstämdes, hvarpå amtmannen Orla Lehmann från en vid sidan af bildstoden anbragt liten förhöjning höll ett tal, som han slutade med följande ord: Hvad som möter ögat, när detta täckelse faller, är en lugn och enkel bild ur lifvet — lugn som danska folkets väsen och tankegång, och så enkel, att hvar och en, som ser den, kan förstå den, och hvar och en, som var med och gjorde sin pligt, kan tillegna sig sin andel deruti, men i all sin enkelbet likväl full af allvar, adel och hänförelse. Den föreställer — den tappre landtsoldat! I detta ögonblick föll täckelset, och bildstoden mottogs af den församlade mängden med jublande hurrarop, under alla musikkårernas fanfarer och 27 skott från närmaste bastionen. När Lehmann åter kunde få ordet, öfverantvardade han högtidligt segerminnesvården åt staden Fredericia och bad den vårda stoden såsom en skyddspatron så att den för de senaste tider må kunna berätta det vackra drapat om den hedersdag, då Fredericias namn inskrefs på ett af de bästa bladen i Danmarks årsböcker, och så, att det må hos folket upprätthålla dettrösterika minnet, att då nöden var som störst, så var hjelpen närmast, och det upplyftande hoppet, att Gud aldrig sviker det folk, som icke sviker sig sjelft. Sedan borgmästaren Mourier å stadens vägnar emottagit gåfvan och lofvat så väl i goda som onda dagar bevara och ära den, vände sig Orla Lehmann till militären och bad Fredericias garnison å danska härens vägnar emottaga stoden såsom ett oförgängligt vittnesbörd om danska folkets tacksamhet för armåns herrliga bedrifter i detta minnesvärda krig. Öfverste Steenstrup svarade å garnisonens vägnar, hvarpå Orla Lehmann vände sig till den församlade mängden och uppmanade den att i hela danska folkets namn aflägga ett löfte att, när Danmark åter behöfver sina söner, dessa skola vara lika villiga, lika modiga och trofasta som den 6 Juli 1849, och att, så ofta danska män hädanefter samlas kring denna minnesstod, de skola förnya det heliga löftet, att hvad med ära blef vunnet skall också med ära bevaras. Nu utbröt en storm af jubel och länge ihållande hurrarop. Till slut skallade ettentusiastiskt, lefve kongen! och de ihållande hurraropen täflade åter med fanfarerna och kanonsaluten. Efter aftäckningen var det festmåltid iridhuset för nära 400 personer; stämningen var ypperlig, och den ena, lifliga skålen aflöste den andra, deribland äfven en af Lehmann för det svenska och norska folket. På hr Lehmans förslag beslöt man här att bilda en komite för insamling af medel till en minnesvård öfver den nyligen aflidne general Bylow. Särskilt har man anmärkt att den stora sten, som utgör stodens fot, blifvit framdragen till stället af 12:te bataljonens maaskap i egna kläder. Detta manskap är nemligen från södra Sleswig, och den omständigheten, att uniformen aflades och egna kläder påtogos för tillfället, utmärker att dessa sydslesvigare frivilligt och utan befallning gåfvo en hyllning åt danskarnes seger öfver tyskarne, hvaraf man slutar, att sinnesstämningen i södra Slesvig bland landtbefolkningen förändrat sig till Danmarks fördel. De katolska prester, som på Föröarne sökt göra proselyter, hafva icke lyckats bättre, än att de enda de omvändt äro en straffad brottsling och hans familj. FRANKRIKE. Det berättas, att pariserkonferensen skulle den 7 dennes afsluta sina förhandlingar rörande Donaufurstendömena, samt sedan först efter en månads förlann fortsätta sina arbeten. Fnad