Aftonbladet – 13 juli 1858, sida 3

icke inom en vecka får ett rendezvous med henne, heter jag icke hvad jag heter. Hvad är meningen med den der otäcka berättelsen? Hvarföre berättar ni den för mig ? frågade Lilla bestört. Gissar, ni icke? svarade jag, leende bittert. Nej! ni skrämmer mig, genmälde hon. Gör jag? Jag såg: henne-stinnt i ansigtet och sade långsamt: Huru? Är ni icke hjeltinnan i denna fula berättelse ?x Jag? skrek Lilla och blef röd som scharlakan. Ja, ni. Bettoni sjelf berättade det. Han är en lycklig älskare.n O, att hon hade. utbrutit i en höftig vrede, rifvit sitt hår, stampat med foten, låtit sina ögon gnistra af förargelse och förakt, förbannat honom och mig — hvilken lättnad: det skulle ha varit! Men nej! Hennes anletsdrag blefvo slappa, hon syntes slagen, betryckt, tillintetgjord — allt annat än harmsen. . Jag torde ha gjort orätt, sade hon; ja, jag ser det. Men Gud är mitt vittne att jag icke förtjenar detta. Jag menade intet. ondt dermed. Jag älskar icke den mannen. Har ni uppmuntrat bonom? Ja eller nej! Det är frågan. Han torde ha förmodat det, men jag menade icke så. Ni hade varit så ovänlig emot mig; kommer ni ihåg det? Han var så lustig, han roade mig. Jag är blott ett svagt, tanklöst barn, ock jag bar mig så åt. Jag behöfver öfverseende. Jag skref ju till er huru mycket jag behöfde det Det var ert samvete, som slog er; ni könde just då att ni felade emot mig. Ni är verkligen alltför sträng. Sådane artigheter han visade mig, såg jag många flickor emottaga af unga män, utan att någon tyckte att det var illa.n Hvad som är af ringa betydenhet-från andra, är icke så ifrån Bettoni. Kä ni icke att han är liderlig? Hvad han vidrör besudlar han. Forts.)